Kategori: Författare

Bengt Emil Johnson föddes 1936 i Saxdalen och skrev sin första text redan som fyraåring (den första publicerade kom 1945 och handlar om morkullan). Han arbetade som biträde i sin fars lanthandel och tog realexamen i Grängesberg. På 1950-talet var han engagerad i Saxdalens lokalrevy, och 1956–1964 studerade han komposition och pianospel för Knut Wiggen i Stockholm. I samband därmed tog han – som pianist, tonsättare och aktör – aktiv del i musikföreningen Fylkingen, som anordnade Sveriges första happening.

Under första halvan av 1960-talet inföll nämligen en guldålder för svensk experimentell, gränsöverskridande litteratur, musik, konst och teater, och Bengt Emil Johnson blev en centralgestalt. Litterärt brukar inriktningen benämnas ”konkret” (efter Öyvind Fahlström), och den innebar att unga författare, konstnärer, musiker och intellektuella på ett nyskapande och lekfullt sätt blandade text, bild, ljud och scenisk framställning. De ingick samtidigt i en internationell rörelse, och Stockholm spelade under de här åren en högst framträdande roll – med ”scener” som Pistolteatern, Fylkingen och Moderna museet. Det hände faktiskt att ”världsstjärnor” som John Cage deltog i svenska happenings tillsammans med Bengt Emil Johnson och andra. (I kretsen ingick även Åke Hodell, Leif Nylén, Torsten Ekbom, Mats G Bengtsson och Carl Fredrik Reuterswärd med flera)

Under perioden publicerade Bengt Emil Johnson fyra konkretistiska diktsamlingar, där ord och bokstäver inte enbart är betydelsebärande utan också utgör material för diverse experiment. Debuten ägde rum med Hyllningarna (1963). Tydligt inspirerad av den seriella musiken vänder och vrider han där på ord och bokstäver i syfte att undersöka språkets ljudvärden och betydelser. Därefter följde Essäer om Bror Barsk och andra dikter (1964), och här använder han skrivmaskinen för att skapa visuella bilder med hjälp av bokstäverna. Varje sida blir en bilddikt i den abstrakta expressionismens anda, men till skillnad från i barockens eller 1910-talsmodernismens bilddikter bildar inte bokstäverna ord och satser – istället klumpar de ihop sig till mönster av olika slag. 1965 kom Gubbdrunkning, som är ett slags partitur för ljuddikt och alltså egentligen avsedd att framföra på scen. 1966 följde Släpkoppel med vida världen som bland annat innehåller fraser från och anspelningar på tecknade serier.

Efter 1965 skedde en omsvängning i kulturklimatet, det öppna experimenterande tidiga 60-talet politiserades, och många författare och konstnärer blev troende kommunister. Bengt Emil Johnson vände dock inte kappan efter de politiska vänstervindarna, utan föredrog att tystna som författare efter 1966. Istället ägnade han sig åt elektronmusik och text-ljudkompositioner och tog därvid hjälp av den senaste studiotekniken. 1973 gav han åter ut en diktsamling, Skuggsång, och sedan dess har han publicerat en bok nästan varje år. Mest är det fråga om diktsamlingar men även ibland om kortprosaböcker (essäer, naturkrönikor och kulturartiklar). Numera medverkar han regelbundet i Dala-Demokraten med naturkrönikor under rubriken ”Utsikt från Saxberget” – kåserier kallar han själv dessa texter.

1966 anställdes Bengt Emil Johnson vid Sveriges Radio. Här arbetade han, fram till sin pensionering, som radioman, producent och programdirektör. Han har gjort program då och då även fortsättningsvis (bland annat flera programserier tillsammans med ”Gonäspojken” Gunnar Eriksson, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, och ”På blanka förmiddagen” tillsammans med hustrun Kerstin Ståhl).

Ända sedan 1960-talet har Bengt Emil Johnson varit både Stockholmare och Saxdalsbo, och detta märks i hans texter. Västerbergslagens natur är ett återkommande motiv i dikterna och prosan; hembygdens vardagsspråk och folkliv lämnar också tydliga spår i hans texter.

Under hela sitt författarskap har Bengt Emil Johnson intresserat sig för människans plats i tillvaron och hennes förhållande till den omgivande naturen. Han har också ständigt utforskat gränsen mellan medvetandet, språket och omgivningen. Dikterna saknar ofta ett jag, ett subjekt, och de är i allmänhet icke-retoriska och icke-berättande; många gånger saknas också en tydligt utsagd betydelse, men betydelsen framträder ofta vid långsam associativ omläsning och vid läsning ”mellan raderna”. Eftersom läsaren inte får budskapet skrivet på näsan blir hon på sätt och vis medskapande, och detta får dikterna att ”tränga in på djupet”.

En hel del av Bengt Emil Johnsons musik och text är på sätt och vis svår och exklusiv; men ändå finns där inget av höghet, ”finhet” och elfenbenstorn; tvärtom visar Bengt Emil Johnson både här och i sin personlighet en tydlig folklig ådra, och han har aldrig varit främmande för att blanda högt och lågt. En Västerbergslagsbo skulle kanske beskriva honom som att ”Bengt Emil, han är inte stor på sig”.

Teddy Gummerus föddes 1939 i Stockholm som son till författaren Edvard Gummerus. Men redan efter något år flyttade familjen till enkla förhållanden i Björbo. Hans mor var ryska och fadern finlandssvensk, vilket gjorde att franska var det vanligaste språket i hemmet. Teddy lärde sig svenska genom sina lekkamrater. Han gick sina första skolår i Lövsjön, där hans far just fått tjänst som lärare. Men efter ett par år flyttade familjen till Strängnäs.

Det sägs att Teddy tidigt visade stor självständighet och oberoende av omgivningens eventuella reaktioner. Under tiden i Dalarna försvann han ibland flera dagar i sträck ut i skogen med metkrokar och en kaffepanna. I Strängnäs forslade han sina böcker i en barnvagn till skolan.

När Teddy var fjorton år gammal flyttade resten av familjen till Italien, medan han och hans äldre bror stannade kvar i lägenheten i Strängnäs. Han gick läroverket utan att ta examen och tog ströjobb, inklusive att arbeta som springpojke och plantsättare i Jokkmokk. När han var sjutton år gammal vistades han ett år hos sina föräldrar i Italien. Genom sin far fick han arbete som diskare på passagerarfartyget Kungsholm, som låg för ankar i Neapel. Under året till sjöss – med en jordenruntsegling och ett tjugotal färder mellan New York och Göteborg – avancerade han till nattsteward.

Efter ett år på Brunnsviks folkhögskola, där Alf Ahlberg gjorde starkt intryck, flyttade Teddy till Göteborg. Han arbetade bland annat på Lillhagens mentalsjukhus och bodde i en rivningslägenhet i Landala. Det var då tankarna på ett författarskap började väckas. Han var aktiv fredsvän och skrev i samband därmed på en diktsamling som aldrig publicerades, ”Atomskugga”. Under denna tid träffade han också sin blivande hustru Barbro och flyttade så gott som omedelbart in hos henne, trots att hon delade lägenhet med tre andra unga damer.

1963-1964 gick Gummerus journalisthögskolan och började på allvar skriva kulturartiklar. År 1965 köpte han och Barbro Lövkullens skola i Grangärde finnmark, där de bodde i trettio år. Efter skilsmässan 1995 flyttade Teddy till Borlänge som kulturansvarig vid landstinget. Under hela den här tiden arbetade han som kulturjournalist, oftast tillsammans med sin hustru och ibland med fotografen Hans Erixon, och var kulturellt och kulturpolitiskt aktiv.

Under hela sin karriär som kulturjournalist fortsatte Teddy Gummerus att skriva skönlitteratur och publicerade sammanlagt tretton böcker. Efter debuten med trilogin ”Romanen om Jorg” och ”Romanen om Amos” 1977 och ”Nago” 1978, skrev han ytterligare två romaner ”Den röda fjärilen” 1987 och ”Sorgmanteln” 1989. Han skrev också flera konstböcker om Mårten Andersson och Svante Rydberg, ett par ungdomsböcker, lyrik, inklusive samlingen ”Allmäntillstånd” och prosalyriken i ”Ur ett landskap”. Gummerus samlade också ett antal av sina berättelser i ”Lunch med Marco Polos mamma”.

Gummerus hade en varierad karriär som också inkluderade kulturpolitiskt arbete. Efter sin skilsmässa från Barbro 1995 flyttade han till Borlänge, där han blev kulturansvarig vid landstinget och fortsatte att arbeta som kulturjournalist för Arbetet. Han fortsatte också att skriva skönlitteratur fram till sin död 2009.

Teddy Gummerus var en mångsidig författare, journalist och kulturaktivist som lämnade ett betydande arv efter sig i svensk kultur. Hans engagemang för fred och kulturell mångfald återspeglas i hans skrifter och hans livsverk fortsätter att inspirera och påverka många människor än idag.

Olle Svensson (1904-1972) var en svensk författare och poet född i en by i Söderala i Hälsningland, Sverige. Hans barndom var präglad av fattigdom och svåra levnadsförhållanden. Olle var det yngsta av sex barn och fadern var ofta borta på skogsarbete, vilket gjorde att modern fick ta hand om barnen ensam. Olle drabbades av barnförlamning vid fem års ålder och kände av sviterna. Familjen flyttade tidigt till en gammal fäbod, och senare till Gustavsfors där fadern tog över föräldrahemmet.

Olle Svensson genomgick vinterkursen på Bollnäs folkhögskola 1923-1924 och under denna tid började han skriva lyrik. Han gjorde även sin värnplikt som flottist på Skeppsholmen i Stockholm 1924-1925. Han debuterade som författare 1934 med diktsamlingen ”Som mitt liv”, och han beskrivs ofta som en av de mest inflytelserika poeterna under den svenska modernismen på 1930-talet.

Olle Svensson skrev flera romaner och poesiböcker som kretsade kring existentiella och själsliga teman, och hans verk beskrivs ofta som gripande och personliga skildringar av människors liv och öden. Hans romaner kan karakteriseras som ett mellanting mellan realistisk, modernistisk fiktion och tankebok, och han var känd för att varva experimentella uttrycksformer med enkla, traditionellt rimmade verser.

Svenssons verk mötte dock blandad kritik, och han fick inte alltid den uppmärksamhet som han förtjänade. Trots detta mottog han flera priser och utmärkelser, bland annat Dan Andersson-priset 1964 och Nils Ferlin-priset 1967. Han var mycket produktiv under sin livstid och skrev lyrik, romaner och artiklar, och han var också en skicklig målare.

Olle Svensson dog 1972 i Sunnansjö, nära Grangärde i Dalarna där han hade bott och skrivit större delen av sitt liv. Idag betraktas han som en av Sveriges mest inflytelserika poeter och författare under 1900-talet, och hans verk fortsätter att läsas och uppskattas av läsare runt om i landet.

Edvard Gummerus (1872-1942) var en finlandssvensk författare och journalist som använde skrivsättet E. R. Gummerus under hela författarskapet. Han föddes i Närpes i Finland och växte upp i en välbärgad och kulturellt intresserad familj. Efter avslutad skolgång började Gummerus arbeta som journalist och redaktör på flera stora tidningar i Finland.

Gummerus debuterade som författare 1902 med romanen ”Blommornas bok”, och han blev snabbt en av Finlands mest framstående författare under sin tid. Han skrev flera romaner och noveller som kretsade kring livet i Finland under 1800-talet och tidigt 1900-tal, och hans verk beskrivs ofta som vackra och gripande skildringar av människors liv och öden.

Gummerus skrev också flera reseskildringar och biografier, bland annat en biografi över den finländska författaren Zacharias Topelius. Han var också en flitig översättare av litteratur från andra språk till svenska och finska.

Under sin karriär mottog Gummerus flera utmärkelser och priser för sitt arbete. Han var ledamot i Svenska Akademien från 1923 till sin död 1942, och han var också en av grundarna till Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Edvard Gummerus betraktas idag som en av Finlands mest betydande författare och en av de mest inflytelserika finlandssvenska författarna genom tiderna. Hans verk har översatts till flera språk och har haft en stor inverkan på den finska och svenska litteraturen.

Nils Parling (1897-1973) var en svensk författare och journalist som var verksam under större delen av 1900-talet. Han föddes och växte upp i Norrköping och började tidigt intressera sig för skrivande och litteratur.

Parling debuterade som författare 1921 med romanen ”Smeden”. Han blev känd för sin förmåga att skriva om den svenska arbetarklassen och samhällets sociala problem, och hans verk beskrivs ofta som gripande och realistiska skildringar av livet i det tidiga 1900-talets Sverige. Parling var också en mycket uppskattad journalist och arbetade på flera stora tidningar, bland annat Dagens Nyheter och Arbetet.

Under sin karriär publicerade Parling flera romaner, novellsamlingar och biografier, bland annat ”Barfotaflickan” (1935), ”Kungslif” (1942) och ”Kamrater” (1957). Han skrev också flera dramer och filmmanus, och hans verk har filmatiserats flera gånger.

Parlings författarskap utmärks av en stark social medvetenhet och en djup inlevelse i människor som lever i svåra omständigheter. Han beskrev ofta svåra och smärtsamma ämnen på ett gripande och insiktsfullt sätt, och hans verk är kända för att skildra både ljusa och mörka sidor av livet.

Nils Parling mottog flera priser och utmärkelser under sin karriär, inklusive De Nios Stora Pris och Svenska Akademiens Finlandspris. Hans verk har översatts till flera språk och har lästs av många generationer av läsare runt om i Sverige.

Parling är en av Sveriges mest uppskattade författare och journalister under 1900-talet. Hans författarskap har en stark social medvetenhet och beskriver på ett insiktsfullt och gripande sätt människor och samhällets sociala problem. Hans verk har haft en stor inverkan på den svenska litteraturen och är fortfarande lästa och uppskattade idag.

Eva Norberg (1926-2013) var en svensk poet och psalmdiktare som var verksam under större delen av 1900-talet. Hon föddes och växte upp i Västerås, där hon tidigt började skriva poesi och skriva musik. Hon utbildade sig sedan vid musikhögskolan i Stockholm och blev en mycket skicklig musiker.

Norberg debuterade som poet 1949 med diktsamlingen ”I tystnadens rike”. Hon blev snabbt en uppskattad poet och utgav flera kända verk under sin karriär, såsom ”Fem dikter” (1951), ”Solen speglar sig i vatten” (1967) och ”Källan och spegeln” (1986). Hennes poesi beskrivs ofta som lyrisk och djuplodande, med en stark närvaro av naturen och en personlig ton.

Norberg blev också en mycket framgångsrik psalmdiktare och skrev flera psalmer som är välkända och sjungs än idag. Hon var en av de första kvinnliga psalmdiktarna i Sverige och var en viktig föregångare för en ny stil av psalmskrivande som var mer personlig och uttrycksfull. Hennes psalmer, såsom ”Till en stad skall jag vandra” och ”Blomningstid”, är kända för sin poetiska och känslomässiga kraft.

Norberg var också en flitig översättare och översatte poesi från flera olika språk till svenska. Hon mottog flera priser och utmärkelser för sitt arbete, inklusive Illis Quorum 1990 och Kungliga Musikaliska Akademiens stora pris 2003.

Eva Norberg anses idag som en av Sveriges främsta poeter och psalmdiktare under 1900-talet. Hennes poesi och psalmer har berört och inspirerat många människor runt om i Sverige och har en viktig plats i den svenska kulturen och traditionen.

Dan Andersson (1888-1920) var en av Sveriges mest älskade författare och poeter under första hälften av 1900-talet. Han föddes och växte upp i Skattlösberg, en by i Dalarna, och hans barndom präglades av fattigdom och hårda arbetsförhållanden. Han var son till en gruvarbetare och växte upp i en arbetarfamilj.

Efter att ha lämnat skolan tidigt började Andersson arbeta på en rad olika jobb, bland annat som gruvarbetare och skogsarbetare. Under denna tid började han också skriva poesi och kortare noveller, och hans tidiga verk kretsade ofta kring livet och arbetet i den svenska naturen.

Anderssons första diktsamling, ”Kolarhistorier och andra dikter”, publicerades 1914 och blev en stor succé. Hans poesi beskrivs ofta som en kraftfull skildring av naturen och människans plats i den, och hans verk har ofta en existentiell ton. Han är också känd för sin förmåga att skriva vackert och lyriskt om den enkla och hårda tillvaron som många människor levde i under denna tid.

Under de följande åren publicerade Andersson flera diktsamlingar och romaner, bland annat ”David Ramms arv” (1917) och ”Medmänniskor” (1919). Han blev också en mycket uppskattad föreläsare och turnerade runt om i Sverige, där han framträdde med sin poesi och sina berättelser om livet i den svenska naturen.

Andersson dog tragiskt i en ålder av endast 32 år i en järnvägsolycka 1920. Hans död sörjdes djupt av många läsare och författare runt om i Sverige, och hans arv lever vidare i hans poesi och i det svenska kulturarvet. Idag betraktas han som en av Sveriges mest älskade och inflytelserika författare och poeter under den tidiga 1900-talet.

Werner Aspenström (1918-1997) var en av Sveriges mest framstående poeter under efterkrigstiden. Han föddes i Danderyd, utanför Stockholm, och var son till en tandläkare. Aspenström växte upp i en borgerlig familj, men hans intresse för litteratur och poesi utvecklades redan i ung ålder.

Efter avslutad skolgång började Aspenström studera vid Stockholms högskola, där han studerade litteratur och konstvetenskap. Under denna tid började han också publicera sina första dikter i olika tidskrifter. Aspenström debuterade som poet 1943 med diktsamlingen ”Samlade dikter”, som innehöll många av hans tidiga verk.

Aspenström beskrivs ofta som en poet som var nära knuten till den svenska naturen. Han skrev om landskap, växter och djur på ett personligt och intensivt sätt, och hans poesi hade ofta en stark existentiell dimension. Aspenström är känd för sin förmåga att beskriva vardagliga scener och händelser på ett sätt som gör dem betydelsefulla och livsviktiga.

Under sin livstid publicerade Aspenström över 20 diktsamlingar, varav flera blev stora framgångar. Bland hans mest kända verk finns ”Dikter utan ordning” (1956), ”Rönndruvan” (1963) och ”Fridlös jord” (1973). Aspenström blev också en uppskattad översättare av poesi och översatte verk av bland andra Emily Dickinson, T.S. Eliot och William Butler Yeats till svenska.

Aspenström mottog många utmärkelser under sin karriär, inklusive De Nios Stora Pris (1974) och Svenska Akademiens Nordiska Pris (1982). Han var också ledamot i Svenska Akademien från 1976 till sin död 1997.

Werner Aspenström anses av många vara en av Sveriges mest betydande poeter under efterkrigstiden. Hans poesi är känd för sin starka närvaro av naturen och dess förmåga att beskriva livets existentiella dimensioner på ett personligt och gripande sätt. Hans arv lever vidare i hans poesi och i det svenska kulturarvet.