Blogg

Diktsamling av Werner Aspenström från 1964.

Här återgår Aspenström till att komponera med avdelningar av något skilda karaktärer. Likväl har denna bok, liksom den närmast föregående, ett dominerande grundtema: upprepningen. Den dikt som står som ett slags motto kan ur den aspekten te sig något förbryllande: där stirrar diktens ”Du” tillsammans med en gåtfull enögd häst oavvänt in i ett eldsken över skogen – försjunker i denna förhäxande eld, i ett skrämmande men oföränderligt nu.

I inledningsdikten till avdelning I råder däremot rörelse. Scenen är en svensk poet på besök i Paris. I Tuilerierna ser han en blind get som går runt i parken, dragande en vagn med barn, ”små franska herrar, små franska damer”. Där sitter också en äldre man som läser en bok om historien och det ger den svenske poeten associationer till historiens rundgång av återkommande krig – en process, lika blind som geten. Han erinrar om Napoleon som med ”ett enda åskslag” ville tvinga Ryssland på knä. ”500 000 man återvände aldrig.” Strax löper tankarna till första världskriget och en annan fransk general. ”General Joffre ´sparade sina män´./ 700 000 skyttegravssoldater vid Somme/ önskar ett samtal med general Joffre,/ han som ´sparade sina män´…” Ett par dikter i rysk miljö och med jätten Vladov som protagonist skisserar hur en civilisation växer fram, domkyrkor, kejsarpalats, statyer, sarkofager… Men den orättfärdighet som Vladov önskat undanskaffa fortsätter att ”oföränderligt stråla./ Att undanskaffa den blir en uppgift för mina barn./ Önskar mig många barn: jättar, obevekliga.”

Hoppet finns alltså möjligen i framtiden, i kommande generationer. Men i en direkt följande motdikt hör Vladov vad det är som närmar sig. ”Två tåg,/ lastade med chimärer,/ rusar med fruktansvärd hastighet/ emot varann”.

Andra avdelningen innehåller många korta dikter,ofta lågmälda lovsånger till vardagligheten, som när klockorna i Maria kyrka dångar högtidligt även om klockaren sviktar i sin tro, och där klockklangen förenas med kafeets slammer ”från skedar och brickor/ och jukeboxens mycket enkla koral”. Aspenström gör en veritabel ”dalmålning” av Noak, som strandat med arken i nordisk vintermiljö: Noak jublar, djuren är glada – men duvan återvänder inte, ”priset för ett underverk är någons död”. Här finns dikter som blandar lekfullhet och allvar, som ”Fjärilen” där jordklotet liknas vid en i rymden irrande fjäril och ”Min ryska resa” där diktjaget på ett sätt som påminner om målaren Chagalls bilder känner sitt huvud bli en ballong som lyfter och svävar bort över Djurgården, ända till Rysslands landsbygd.

I avdelning III återknyts till upprepningstemat. Årstidsväxlingarna får barnet att börja undra: ”är inte världen evig?” ”Idrottsmannen” skildras springa runt, runt i en overkligt förstenad omgivning, ”Inom glas och ram hänger tidens ansikten”. Runt, runt, blint som geten i Tuilerierna springer idrottsmannen och diktjaget frågar sig om ”staden finns kvar,/ om någonting finns kvar/ och någonsin har funnits”. Här ingår också en underbar kärleksdikt, ”Du och jag och världen” där budskapet är att låta verkligheten väga sig själv och tillsammans med den älskade leva i det omedelbara nuet. Om poesins och konstens förgänglighet talas i avdelning IV .Diktjaget lyssnar till Mozart medan ”Lövträden klär av sig, klär på sig,/ regelbundet,/ som i ett äktenskap” men finner ingen hjälp: ”Musik är bearbetad tid./ Tid läker inte tidens sår”. På karaktäristiskt sätt placerar Aspenström en motdikt intill, där allt är stelnat, höstligt, kallt, sophögens spegel stirrar mot stjärnhimlen. Men slutorden lyder ”Likväl upphör inte musiken”. Konstens motsägelser mot förstening och sammanhangslöshet pågår.

Slutligen som särskild avdelning titeldikten ”Trappan”, som är livstrappan där en man klättrar, faller, klättrar igen – kanske genom en ny generation – faller, klättrar… Slutfrågan sammanfattar en vid den här tiden central problematik hos författaren. ”Lever jag/ eller imiterar jag/ livets rörelser?”.

Lokalrevyn, denna Skadeglädjens Närköpsbutik, har givetvis haft ett starkt fäste i Västerbergslagen precis som i de flesta andra landsändar. Till godtemplarhuset, byns lilla Folkets hus eller till den något vräkigare teatern inne i centralorten har man vallfärdat för att höra jäntan i snabbköpet komma av sig till dragspelets ackompanjemang eller skratta sig harmynt när sockenbossen blivit fråntagen eventuell ära och möjlig heder på ett sätt som, om det inte vore på lokalrevyns tiljor, emellanåt skulle ha haft tingsrättens nämndemän som enda publik.

Rent historiskt är det inte svårt att hitta lokalrevyns vagga. Precis som blivande proffspolitiker har scenrävar skolats inom folkrörelserna. Det var hos byns IOGT-förening man lärde sig mötesteknik och att sätta på ett näskitt, från Lindarne i Falun eller Sture Malmgren i Kristianstad, korrekt. Det var den lokala idrottsföreningen, SSU, IOGT som var forna tiders Fame och Idol 2004.

Det var här man ställde sig, med skallrande knän, efter att ha trugat i sig texterna från Sture Malmgrens (mot slutet av förlagets historia kunde man köpa sketcher och monologer för en tia kilot) och satt ihop ett program enligt 1950-talets standardmodell, tårtläggningen som var uppbyggd ”känd bit – byte av lösnäsa-känd bit-byte av lösnäsa…..”, Den modellen var länge den rådande om man inte råkade ha någon skrivartalang i gänget, en som kunde rimma på de efternamn aktuella lokala politiker och drygskallar hade i telefonkatalogen. Emellanåt skrevs det också kupletter, inte sällan enligt modellen ”man tar en känd melodi och behåller den ursprungliga texten” och det kunde få slutresultat som ”Lilla söta Fröken Norrbo ifrån Täppan….”. Ack ja.

Riktigt när vi började spela revy i Västerbergslagen lär vara svårt att datera, men man vet att 1920-30-talen bjöd på revyer , eller möjligen cabaréer, i våra trakter. På sina håll uppfattades nog den sortens underhållning som allt annat än just – underhållning. Visst var den folklig och populär bland de som tidigare haft bondkomikerna – den tidens ståuppare – som ideal, men i salongerna fick de som försökte sig på en sorts Ernst Rolf-modell av folkligare sort rynkade näsor i stället för applåder. Recensenterna var inte nådiga. Legendariske redaktören Folke Berge på Ludvika Tidning hade en vass penna och mycket bestämda åsikter om kultur och icke-kultur och hans recension av en av de första lokalrevyerna går till historien. Omdömet var svidande och de lokala revymakarna synnerligen ledsna för att Berge ansåg att revyn var botten. Omedelbart kom ett svar, från revyskaparna, som i indignerade ordalag bestämt förnekade att deras verk verklighen skulle ha varit så usel. Berge svarade: ”Nej revyn var inte botten. Botten var ur!”Skaparna av Ludvikarevyn lät sig dock inte nedslås och fram till 2003 fanns, med någorlunda kontinuitet, en Ludvikarevy (mera om detta nedan)

En snabbtitt på den lokala revytraditionen börjar längst i norr, i Nyhammar där Nyhammarsamatörerna, eller Grangärdeortens Teateramatörer som man senare kom att heta sedan man bytt inriktning med folklustspel och engelska förvecklingskomedier på repertoaren, har sitt ursprung i den teaterverksamhet som byggmästaren, och byggaren av Skogshallen (Folkets hus) August Larsson drev under första delen av 1900-talet. Sedermera kom en av aktörerna i den samlingen, Verner Spännare, att ta över August Larssons verksamhet och man började spela revy i Folkets hus vid sidan av små cabaréer hos Logen 621 Enighet av IOGT i Nyhem. Särskilt under 1950-talet hade man stor publik och en del framgångar som noterades även utom socknen. De namnen i ensemblen minns många bland andra Gunnar Haraldsson, Rune Halvarsson (sedermera en av de ledande profilerna i Falurevyn och radioröst tillsammans med Bengt Polo Johansson) Birgit Danielsson, Bertil Danielsson, Alvar Eriksson.

Den största framgången noterade Nyhammars amatörer 1954 då tre av medlemmarna utvaldes till Bildjournalens Sommarrevy, en revy skriven av Rune Moberg (Lille Fridolf med mera..) och som spelades av ett stort antal av landets amatörrevysällskap. En jury åkte runt och såg samtliga uppställningar och plockade ut aktörer till den stora finalen på Skansens stora scen. Här kunde alltså en man från Eskilstuna spela samma roll som på hemmaplan, men mot en kvinna från Karlstad. Från Nyhammar utvaldes Birgit Danielsson, Rune Halvarsson och Bertil Danielsson. Endast Eskilstuna hade lika många amatörer i finalen. En kuriositet var att Rune Halvarsson sjöng duett med en 18-årig flicka från Eskilstuna vid namn Birgit Carlsson. Hon var en av pristagarna, fick ett skivkontrakt och bytte namn till Towa Carson. När hon framträdde i Allsång på Skansen 2004 nämnde hon just detta, eftersom det var 50 år sedan så när som på åtta dagar…

I ensemblen i Nyhammar medverkade också genom åren trion Maj-Britt Hahne och Inez och Åke Berg, inlånade från ensemblen i Saxdalen som givetvis också hade revyverksamhet. Bland mycket minnesvärt kan nämnas trion Tre Knodds bestående av Stig Danielsson, Harry Karlsson och Bengt Emil Johnson. Trions namn var lättfunnet eftersom man under stort jubel framförde Stig (Stikkan) Anderssons Vit Slafhandel, en tungvrickarvisa om handelsbodsbiträdets vedermödor. Johnson, som sedermera kom att ägna sig åt mera avancerad musik än så, hade viss branschkännedom som byns lanthandlarson.

I Blötberget höll sig den lokala revytraditionen av det lilla formatet vid liv längst och när 2000-talet gick in var Blötbergsrevyn en av två överlevande revyer i Västerbergslagen. Under 1940-talet spelade man också en del revy i gruvbyn. Bland aktörerna fanns Bagar-Helge Johansson och Gottmar Trogen och än idag påminns man om den epoken genom den sistnämnde som fortfarande använder visan om Storsjöodjuret i Glaningen. Nytändningen för revyn kom när byns Folkets hus behövde ekonomisk hjälp i slutet av 1990-talet. Ganska snart blev revyn hela byns angelägenhet och Göran Persson, Lena Svensson, Kjell Jansson och gänget med storfixaren Björn Flinth i spetsen blev något av en institution. Här handlade det om ett verkligt lagarbete. Hela byn engagerades som biljettrivare, kaffekokare, ljussättare etcetera. Så småningom fick dessvärre verksamheten läggas i malpåse. Återväxten på aktörsidan var inte längre vad den en gång var och även i Blötberget fick presumtiva scenartister andra intressen, vilket gjorde det svårt att hålla gänget intakt.

Om det någonsin funnits en ”revyby” i Västerbergslagen så måste det vara Grängesberg. Hur många gånger Evert Svedin drog upp ridån för en ny revy i Folkets park eller Folkets hus i Grängesberg lär han inte haft en aning om. Scenmästare Svedin hade dock många skrattretande grängesbergare som stod nervöst trampande i kulisserna att minnas. Oskar Engkvist, Dora Sääf, Sven Giliusson, Erik Söderkvist, Karl-Otto Kull, Solveig Silk, Hilde och Ingel Sjöberg, Bruno Svedin, Maire Sand, Villy Gunnarsson, Lennart Sjöberg, Siv Eriksson, Lennart Eriksson, Lars-Göran Luzis Jansson.. Listan kan göras oändligt lång. Som en kuriositet kan nämnas att en av de agerande var Lars ”Cilzon” Carlsson som trakterade tenorsaxofon i en upplaga av revyorkestern. Han blev sedermera känd som Lars Ramqvist och bytte ut saxofonen mot taktpinnen i mera officiella sammanhang. De mest kända revymakarna var Erik ”Beda” Persson, Göte Persson, Lennart Eriksson.

Det var inte bara revy i parken och folkan. Även Cassels blev revyscen några gånger under slutet av 1950-talet. Det var då som Lennart Eriksson, Erik ”Beda” och Göte Persson i olika omgångar engagerades som revyförfattare speciellt för Gruvans Dag. Den som var med minns också hur gruvbolaget brukade placera in sina egna textförfattare i sammanhanget och hur en och annan tjänsteman råkade titta in vid repetitionerna. Men kunde ju inte veta om revyförfattarna ämnade göra sig lustiga på företagets bekostnad…Att revytraditionen omhuldades i Grängesberg var inte svårt att konstatera när PRO (Pensionärernas Riksorganisation) i samhället under några år på 1970-talet tog upp revyer på programmet. Här fanns en hel rad av gamla revyaktörer med och förgyllde tillvaron för fullsatta salonger. Här fanns namn som Sigrid Henriksson, Bernt Nilsson, Georg Bergstrand och Göte ”Jimmen” Jansson.

1961 tog Lennart Eriksson med sig revyspelande hustru Siv och parhästen ”Luzis” till Ludvika och startade en epok som, med ett avbrott, fortlevde till 2003 då sista (?) Ludvikarevyn gavs, en av de bästa, anser många som upplevt genrens historia i våra bygder. Ludvikarevyn kom att bli känd långt utanför kommunens gränser. Bland annat genom de skivinspelningar som gjordes i början av 1970-talet med mallorcaresenären och finnen Hallonens eskapader. Här fanns ovan nämnda trio som ankare genom åren och andra namn i sammanhanget var Lasse Svensson, Bert Holmqvist, Bo Stefanson, Bertil Danielsson och sedermera även, bland många andra, Torbjörn Hellström, Älvan Hagberg, Göran Israelsson, Monica Carlsson, Rolf och Lena Hansson, Lena Hellström, Anders Lindqvist och – inte minst – syskonen Jesper och Sussie Eriksson, barn till Siv och Lennart. De båda medverkade var och en för sig i olika uppsättningar och även tillsammans i sista revyn då de båda redan var etablerade i såväl teve som på scenerna i Stockholm. Sussie kan anses vara revybarn mer än de flesta. Hon föddes två dagar in på år 1963 och det sägs att mamma Siv gick praktiskt taget direkt från premiärfesten på revyn (som hon – av naturliga skäl – inte medverkade i det året) till Ludvika BB. Sussie ingick en tid i gruppen Creme Fraiche som också gjorde ett gästspel i revyn.

En hel del gästartister engagerades för kortare inhopp genom åren: Lill-Babs, Jokkmokks-Jokke, Bosse Parnevik, Svenne och Lotta, Carl Anton och Gunnar Wiklund var några av de kända namnen, men 1966 medverkade en annan kändis permanent i hela uppsättningen ”Mods på Er”; Alice Timander som debuterade som revyprimadonna här. När hon återvände till Stockholm hade hon inspirerat en av revyns dekoratör till en karriär i Stockholm, Kjell Dahlberg. Denne är numera kultförklarad reklamfilmaktören Kjell Henry. Man kan alltså med visst fog påstå att han, precis som sin rollkaraktär från filmen, kommit ”förbi och fram”…. Genom Ludvikarevyns skivor har Ludvika fått ett par av landets mest kända järnvägsbommar. En taxichaufför i Bollnäs berättar att han en tid ständigt spelade sketchen om bommarna vid Hammarbacken i sin bil. Det slutade med att han fick sluta med den underhållningen för sina kunder: ”Dom klev inte ur bilen förrän de fått höra den sketchen ur Ludvikarevyn”, förklarade han och sedermera åkte han till Ludvika med ett enda ärende: att få se hur bommarna vid Hammarbacken egentligen såg ut.Hans kolleger i Ludvika har också kunnat omvittna effekter av Ludvikarevyn. Medlemmarna i stans finska förening beställde inte sällan bil från danserna i Folkets hus med att uppge ”Finska föroreningen” som beställare, ett vedertaget uttryck genom revyfinnen Hallonen 1970. Genom alla år hette kapellmästaren Ingemar Lissmyr och Thore Eylis var något av husarangör och ofta förekommande pianist i sammanhanget.

I grannkommunen Smedjebacken har det givetvis också spelats revy. I äldre tiders uppsättningar var Vitalis Jonsson det stora namnet. Ingen mogen kvinna eller man men hemortsadress Smedjebacken lär ha glömt den röststarke charmörens tolkningar av Ernst Rolfs stora slagnummer. Pianisten Holger Pettersson var musikaliskt ankare och bland övriga namn kan nämnas komikern Rune Åhman, en säker skrattretare. I Smedjebackens var det som på så många andra orter nykterhetsrörelsen och de stora politiska ungdomsklubben som var drivande när det gällde lokal scenunderhållning, berättar Eric Kristoffersson som tidigt kom med i verksamheten och som så småningom kom att ta över verksamheten efter Tekla Ohlsson som under många år ledde amatörteaterverksamheten. 1976 kom Eric in som ledare av verksamheten och svarade själv för såväl texter som , i förekommande fall, musiken. Någon renodlad revy i traditionell mening var det inte tal om, snarare folklustspel och historiska sångspel, men i allmänhetens vokabulär ingick inga såna benämningar, berättar han. ”Folk kom ofta och frågade efter en ny ”revy”, men jag förklarade att jag aldrig skrivit någon sån”, berättar Kristoffersson. Man såg tydligen allt som amatörer framförde på scen som revy, menar han. 1994 framfördes sista föreställningen av ABF-amatörerna i Smedjebacken och då hade Birger Carlsson övertagit ledarskapet.

Birger Carlsson hade ingått i Kristofferssons ensemble under ett antal år och dessförinnan skrev han och ledde revyerna i Gubbo, en företeelse som dagens ljus (eller scenens spotlight) inom SSU i Gubbo. Sedermera blev Birger Carlsson egenföretagare inom revyhanteringen. Revyerna spelades dels på hemmaplan, i byns Folkets hus, men också vid små turnéer till platser som Idkerberget, Gräsberg, Hörken och andra mindre orter. Det var ett entusiastiskt gäng Birger Carlsson hade omkring sig från slutet av 1950 och en bit in på 1970-talet. Bland annat syskonen Lena och Rolf Hansson, som också medverkade i Ludvikarevyn under några säsonger, Lars-Erik Salomonsson, Jan Jansson (trollkarlen Viberto) , Frank Modéen och Doris Robertsson, senare primadonna hos Peter Flack i Örebro.

Som ovan skulle man kunna sammanfatta Västerbergslagen revyhistoria, men det ska framhållas med styrka att den inte på något sätt kan göra anspråk på att vara helt komplett. Otaliga förhoppningsfulla talanger(?) har bestigit de lokala revytiljorna och jag är fullt medveten om att mer än enstaka namn fallit bort från detta huvuds hårddisk, men jag kan i det sammanhanget gömma mig bakom revyfinnen Hallonens formulering från 1970:

– Men det påminner…….

Folket i Västerbergslagen har alltid varit ett visornas folk. Inte bara Dan Andersson, Olle Svensson och Nils Parling har profilerat sig som poeter och visförfattare.

Bygderna har också genom tiderna haft många hemmarimmare och sippdiktare, skrivande människor som nått allmänhetens uppmärksamhet via lokalpressens sidor, det lokala föreningslivets ”aftnar” och hyllningsvisor i samband med olika bemärkelsedagar.

Här kan många namn nämnas, flera med uppseendeväckande god fallenhet för att hantera skrivdonen. Rune Halfvarsson, Birger Sjölander, Einar Blom, Alvar Ericsson, Gunnar Rådberg är bara ett fåtal namn i sammanhanget, värda att nämna.

Exempel på den lokala visskatten, och deras företrädare, kan man ta del av i Visorna Vid Väsman – strövtåg i bygderna kring Bysjön, Väsman och Barken, ett urval ur min samling av lokala visor, och med Bertil Olsson som medredaktör. Skinnskattebergs Folkhögskola och Ekomuseum Bergslagen lät ge ut boken 2002.

Man bör inte heller glömma de lokala exekutörer som på olika sätt bidragit till att föra Västerbergslagens vistradition vidare under senare tid. Heidi Baier, Saxdalingarna, Saxdalens Manskör och Visor Vid Väsman är några exempel i sammanhanget. Bland dessa är Visor Vid Väsman är ett kapitel för sig. Därför skall denna företeelse få ett kapitel för sig.

Det finns mycket att säga om gruppen men för att göra det hela någorlunda läsbart tar jag det hela tämligen summariskt. Det är ganska lätt att fastställa födelsedatum för gruppen; 12 maj 1967. Egentligen började det hela i mars månad samma år. Det var då jag fick idén.

På väg till ett antal reportage i Göteborg tog jag vägen över Stockholm (!) för att, bland annat, hälsa på hemma hos den välkände trubaduren Carl Anton Axelsson. Det blev en sen kväll med en och annan flaska vin och – framför allt – sång och musik. Inte så mycket av Carl Anton som dock kom att ge kvällen en speciell betydelse via ett sprillans färskt rullband som han fått med sig från sitt skivbolag. På bandet fick man höra Thorstein Bergman sjunga Dan Andersson på ett sätt som man aldrig hört någon framföra dessa visor tidigare.

Kvällen blev också Hans Wahlgrens i mycket hög grad. Det var han som hade arrangerat bakgrunderna och inte minst ”En spelmans jordafärd” fick oss helt knockade. Långt senare kom någon på att sådant som vi fick hette ståpäls. Det var en oerhörd upplevelse och mitt första minnesvärda möte med visan. Jag tänkte över det där och började fundera om man inte skulle kunna få till den här typen av samvaro även hemma i Ludvika. Det fanns folk som sjöng visor, det visste jag.

Året innan hade jag träffat Svante Rydberg, en ung blivande student som skrev och sjöng egna visor. Honom kunde jag kanske intressera. Hans kvinnliga partner i sammanhanget hette Älvan Hagberg. Samma sak där, förhoppningsvis. Bosse Stefanson hade sjungit en del visliknande material i Ludvika-Revyn, också ett tänkbart namn liksom syskonparet Lena och Rolf Hansson, mycket aktiva i folkparkerna och under musikhandlaren och radiomannen Lasse Hjelms beskydd den gången.

Återstod problemet att få fram en ackompanjatör åt sig själv men kom ihåg att N-G:s kvintett hade en gitarrist, Göran Israelsson, som jag hade hört och som verkade kunna mer än vanlig dansmusik. Det återstod bara att kontakta hela gänget. Det kom. Alla så när som på Älvan som var i Göteborg för studier. Å andra sidan kom Monica Jonasson, sångpartner till Bosse sedan hans tid på optikerskolan i Mariestad – tror jag att det var – och 12 maj 1967 samlades vi i Stefansons sommarstuga nere vid Sjöbo och därmed var gänget ett gäng.

Namn? Visor Vid Väsman, ett ovanligt smart förslag tyckte jag själv. Det var ju lätt att lära folk. Visor Vid Väsman. VVV.

Det hindrade dock inte att en rapp och vaken lokalpress, åtminstone första sommaren, kallade oss omväxlande ”Visor Kring Väsman” och ”Sånger Vid Väsman”. (Å andra sidan bildade vi gruppen vid Övre Hillen!)

Första framträdandet hade vi på Domargården på Hammarbacken, ett ståndsmässigt prostboställe som omskolats till restaurang och sedermera blev bostad för Jens Spendrup (men det var senare och hör kanske inte hit). Hela sommaren sjöng vi på Domargården varje måndagskväll till viss glädje för dess ägare Ingrid och Carl-Erik Söderberg och, i viss mån, även för en allt större publik – vid den här tiden var visor något av en gren av ungdomskulturen – och snart upptäckte vi att en kväll i veckan var på tok för lite. Alltså talade sommarbrevbärare Göran Israelsson med ägarna av hans lunchställe – Röda Stugan i Iviken – Iris och Hugo Larsson om framträdanden på tisdagskvällarna. Så blev det.

Inför en kväll på Hammarbacken drabbades vi av manfall. Israelsson och Svante skulle på fiskesemester (eller va’ det va’) och vi behövde förstärkning. Lena Hansson erinrade sig då att det brukade komma in en liten försynt polis på Hagström Musik, där hon jobbade, och fråga efter vismaterial. Han hette Björn Jadling, nyinflyttad från Sundbyberg. Kunde det va’ nå’t? Kontakt togs och på kvällen stod det en tystlåten man på gårdstunet vid Domargården med en gammal gitarr i handen, en jesuknäppare av traditionell sort – tillverkad i Fritsla, skulle det visa sig – och i föga reglementsenligt klädd i rutig skjorta, vita gymnastikskor och polisens uniformsbyxor! Jag minns inte exakt vad jag tänkte när vi träffades men när han började spela och sjunga…

Gitarren var i sådan kondition att den knappt hördes två meter bort, sångaren låg i tonarternas utmarker men hela karln hade en så stor portion personlighet att man bara gick ner för räkning och vilka visor; gamla stenkakesuccéer som knappt nån mindes längre (inte ens han själv, ibland). Från den stunden var Björn Edvard Kenneth Jadling en av VVV:s verkliga klippor och numera är han heltidsvisartist, som bekant. Jadling har numera sadlat om från polis till packlallare för åtskilliga år sen.

En liknande sak inträffade när Kurt Andersson sedermera – 1972 – kom in i gänget. Han föregicks av ett telefonsamtal där någon ringde och berättade att ”jag har en jobbarkompis som är för jävlu å sjunga”. Eftersom jag i det läget hade börjat göra en del radio för Radio Dalarna var såna samtal näst intill vardagsmat så det må vara mig förlåtet om jag sa nånting i stil med ”tjaha”, men en dag stod Kurt Andersson på trappan vid Trädgårdsgatan 10 och överlämnade en liten bandstump med egna insjungningar. Även här hittade jag en udda kille med udda visor och han upptogs i gänget illa kvickt. Därmed fick jag själv en smula avlastning på den ”roliga” avdelningen som kontrast mot mera djupsinniga trallar.

För att gå tillbaka till den första tiden med VVV: Vi tog aldrig ett öre för våra framträdanden på den tiden. Det kom först många år senare när vi började engageras för att ”återuppstå” för en kväll. Det där första har sin förklaring som inte saknar en viss poäng: Vid den här tiden hade Lions satt igång en insamling till förmån för cancerforskningen. Även lokalt arrangerades ett och annat sånt och bland annat gick man ut med nyheten att lokala förmågor ställde upp för den goda saken. De flesta var också tillfrågade utom just Visor Vid Väsman, vilket vi noterade med illa dold besvikelse. Eftersom VVV var verkligt heta – som det heter numera – så kunde det kanske uppfattas som om vi inte ställde upp för det lovvärda ändamålet, resonerade vi, och började vår egen insamling i lätt protest, en insamling som skulle fortgå varje sommar mellan 1967 – 1987 !

För att ta fortsättningen lite raskt så blev tisdagarna – som nu hade blivit onsdagskvällar – på Röda Stugan snart en institution. Populärt och trångt. Emellanåt dök gästartister spontant upp. Carl Anton och Hans Wahlgren var ett par såna liksom Thorstein Bergman, Usidom Wollin, Tor & Maynard, Fred Lane m.fl. En annan gäst var Stig Sjöberg, ljudgalen Morgårdshammarsbo med smeknamnet ”Stereo-Stig”. En kväll kom han med sin Beocord 2000 och spelade in tillställningen ”på kul”. Var och varannan människa i publiken kom och ville beställa band. Det var då han började fundera på om det inte var lika bra att ge ut en skiva.

Så kom det sig att skivbolaget Wisa plötsligt existerade (döpt av Bertil Danielsson och anspelande på dels musikgenren och dels länsbokstaven för dåvarande Kopparbergs län). Året var 1969 och den första skivan – en EP – spelades in dels på Röda Stugan och dels hemma i Sjöbergs lägenhet/studio på Hökarängen i Morgårdshammar.

På den första skivan sjöng Göran Israelsson, Älvan Hagberg och Bo Stefanson ”Jag väntar..”, Svante Rydberg sjöng sin egen ”Trädet och ledningen”, Björn Jadling ” Du skall ha tack..” och jag själv ”Sången om Purfinland” (På etiketten kallad ”Visa om..” (även vid återutgåvan på CD 1996). Ingemar Lissmyr förstärkte på kontrabasbas och dragspel. Skivan sålde snart slut (200 ex. vill jag minnas) och är idag en raritet på en och annan loppmarknad.

Med åren blev den ytterligare en och annan skiva, bl.a gjorde vi dubbel-LP vid de båda jubileerna 1972 och 1977 och några av oss blev också testade på Svensktoppen vid olika tillfällen, Svante Rydberg med ”Till min syster” 1970, Göran och Älvan med ”Första torpet” 1977, jag själv med ”Miss Spray Net” 1971. Ingen av oss tog steget in på listan, men det gjorde å andra sidan inte Povel Ramel och Monica Zetterlund heller vid den tiden så vi var i det bästa sällskap, tröstade vi oss.

För att komprimera storyn ytterligare så blev det med tiden så att vi växte ur Röda Stugan. Ryktet om våra onsdagskvällar gick man och man emellan, via grammofon och radio och helt plötsligt var situationen ohållbar. Lokalen var trång och allt flera Ludvikabor och andra började ”abonnera” på lokalen onsdag eftermiddag. Man åkte direkt från jobbet till Röda Stugan, åt middag, drack kvällskaffet och satt på samma stol och bara väntade på kvällens ”uppträde”. Till sist var det i stort sett samma publik som satt där hela somrarna och kunde vår repertoar så väl att de reagerade på historiernas poänger femton sekunder för tidigt!

Dags att byta lokal. Också av den anledningen att det här inträffade på den tiden då den icke-rökande delen av befolkningen inte hade dagens självklara rättigheter att bedriva sina fascistoida metoder mot den andra halvan av befolkningen och rökningen hade ännu inte kriminaliserats. Alltså var inte näringsidkare piskade att hålla rökfria miljöer och – det skall villigt erkännas – det kändes ibland en smula märkligt att stå i en totalt igenrökt lokal och samla in pengar för cancerbekämpning! Det fick bli Gammelgården i Ludvika i fortsättningen och helt plötsligt hade vi plats för en mångdubbelt stor publik, under semestertiden var siffror på 250–300 ingen ovanlighet och folk satt på plats (utan fika och middag) timtals i förväg. Det här hade vi inte kunnat drömma om en sekund när vi stod på Domargårdens trappa i maj 1967 och var en smula smånervösa för om det skulle komma en och annan käft och höra på oss.

Visor Vid Väsmans final kom att bli avslutningen på 20:de säsongen, men det hade vi ingen aning om då. Med anledning av jubileet hade Kulturnämnden kommit med ett förslag: ”Säg vad ni vill ha och kommunen bjuder”, sa kulturchefen Robert Linnerud som hade lyckats med konststycket att rota fram en skärv ur nån anonym fond nånstans. Jag föreslog en macka och en liten slant till gästartister. Det blev en macka. Plus Thorstein Bergman (med kompet Krister Carlberg och Tommy Johnsson) – VVV var ju i alla fall Thorsteins ”fel” från början – samt riksspelmannen Pers Hans som förstärkning för Kent Leonardsson och Hans Ehrling.

”Stereo-Stig” fanns på plats även nu och det blev sedermera en kassett, en dokumentation med större värde än vi anade då. Det var ju ”sista kvällen med gänget”. När vi stod inför 21:a säsongen med VVV hade vi nått den punkt när det började bli svårt att samla fullt manskap – eller ens tillräckligt – när det drog ihop sig till onsdagskväll. Björn Jadling, Björn Hedén och någon till blev alltmer engagerade utanför gänget, övriga hade fått nya sociala situationer sedan 1967 i form av barn och familj och planerade stugsemestrar etc. och vi hamnade ibland i situationer liknande den när jag och Kent Leonardsson med en fiol och en röst (nåja) stod ensamma för att underhålla 250 personer i Långa Ladan. Orepeterade. Vi visste att här satt folk som åkt från Örebro, Söderköping och andra platser för att höra på det omtalade gänget, men tydligen upptäckte publiken vilken situation vi hamnat i och gav sig på nåd och onåd, som det brukar heta. Vi gjorde nummer som vi inte anade att vi haft på vår repertoar och publiken stortrivdes, vågar jag påstå. Trots att en del av dom rest långt. Kanske för att höra Björn eller Älvan. Situationen började bli ohållbar när medlemmarna kallt räknade med att ”alltid kommer nån, så jag kan hoppa över ikväll”

Vi beslöt att sluta när publiksuget var som störst och så hände det som drog med sig en del spekulationer: Natten efter det att jag berättat att VVV skulle lägga ner, i Radio Dalarna, brann Långa Ladan ner till grunden. Därmed sattes en naturligt punkt för både Visor Vid Väsman och en 20 somrar lång visaftonstradition, men det händer att någon nostalgisk visvän (med hjälp av duktigt checkhäfte) tubbar oss till tillfälliga återfall som vid Kulturmarknaden på Brunnsvik 1995–96 och midsommarfirandet på samma ställe 1996 och vid dessa tillfällen har vi alltid jobbat efter VVV-mallen med roterande turordning för artisterna, allmänt välordnat kaos och – vilket Gud förbjude – inget ”snuttefierande”. Visor Vid Väsman skall avnjutas i rejäla portioner och med hög toleransnivå!

Avslutningsvis: Förutom ovan nämnda har följande spelmän och sångare medverkat i VVV under längre eller kortare perioder: Anders Hedén, Björn Bölling, Lennart Eriksson (spelman), Lars-Göran Dahl. De senaste somrarna var Gottmar Trogen också gäst vid några tillfällen. Jo, det var så sant. VVV fick Ludvikas Kulturpris 1977.

Bengt Emil Johnson föddes 1936 i Saxdalen och skrev sin första text redan som fyraåring (den första publicerade kom 1945 och handlar om morkullan). Han arbetade som biträde i sin fars lanthandel och tog realexamen i Grängesberg. På 1950-talet var han engagerad i Saxdalens lokalrevy, och 1956–1964 studerade han komposition och pianospel för Knut Wiggen i Stockholm. I samband därmed tog han – som pianist, tonsättare och aktör – aktiv del i musikföreningen Fylkingen, som anordnade Sveriges första happening.

Under första halvan av 1960-talet inföll nämligen en guldålder för svensk experimentell, gränsöverskridande litteratur, musik, konst och teater, och Bengt Emil Johnson blev en centralgestalt. Litterärt brukar inriktningen benämnas ”konkret” (efter Öyvind Fahlström), och den innebar att unga författare, konstnärer, musiker och intellektuella på ett nyskapande och lekfullt sätt blandade text, bild, ljud och scenisk framställning. De ingick samtidigt i en internationell rörelse, och Stockholm spelade under de här åren en högst framträdande roll – med ”scener” som Pistolteatern, Fylkingen och Moderna museet. Det hände faktiskt att ”världsstjärnor” som John Cage deltog i svenska happenings tillsammans med Bengt Emil Johnson och andra. (I kretsen ingick även Åke Hodell, Leif Nylén, Torsten Ekbom, Mats G Bengtsson och Carl Fredrik Reuterswärd med flera)

Under perioden publicerade Bengt Emil Johnson fyra konkretistiska diktsamlingar, där ord och bokstäver inte enbart är betydelsebärande utan också utgör material för diverse experiment. Debuten ägde rum med Hyllningarna (1963). Tydligt inspirerad av den seriella musiken vänder och vrider han där på ord och bokstäver i syfte att undersöka språkets ljudvärden och betydelser. Därefter följde Essäer om Bror Barsk och andra dikter (1964), och här använder han skrivmaskinen för att skapa visuella bilder med hjälp av bokstäverna. Varje sida blir en bilddikt i den abstrakta expressionismens anda, men till skillnad från i barockens eller 1910-talsmodernismens bilddikter bildar inte bokstäverna ord och satser – istället klumpar de ihop sig till mönster av olika slag. 1965 kom Gubbdrunkning, som är ett slags partitur för ljuddikt och alltså egentligen avsedd att framföra på scen. 1966 följde Släpkoppel med vida världen som bland annat innehåller fraser från och anspelningar på tecknade serier.

Efter 1965 skedde en omsvängning i kulturklimatet, det öppna experimenterande tidiga 60-talet politiserades, och många författare och konstnärer blev troende kommunister. Bengt Emil Johnson vände dock inte kappan efter de politiska vänstervindarna, utan föredrog att tystna som författare efter 1966. Istället ägnade han sig åt elektronmusik och text-ljudkompositioner och tog därvid hjälp av den senaste studiotekniken. 1973 gav han åter ut en diktsamling, Skuggsång, och sedan dess har han publicerat en bok nästan varje år. Mest är det fråga om diktsamlingar men även ibland om kortprosaböcker (essäer, naturkrönikor och kulturartiklar). Numera medverkar han regelbundet i Dala-Demokraten med naturkrönikor under rubriken ”Utsikt från Saxberget” – kåserier kallar han själv dessa texter.

1966 anställdes Bengt Emil Johnson vid Sveriges Radio. Här arbetade han, fram till sin pensionering, som radioman, producent och programdirektör. Han har gjort program då och då även fortsättningsvis (bland annat flera programserier tillsammans med ”Gonäspojken” Gunnar Eriksson, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, och ”På blanka förmiddagen” tillsammans med hustrun Kerstin Ståhl).

Ända sedan 1960-talet har Bengt Emil Johnson varit både Stockholmare och Saxdalsbo, och detta märks i hans texter. Västerbergslagens natur är ett återkommande motiv i dikterna och prosan; hembygdens vardagsspråk och folkliv lämnar också tydliga spår i hans texter.

Under hela sitt författarskap har Bengt Emil Johnson intresserat sig för människans plats i tillvaron och hennes förhållande till den omgivande naturen. Han har också ständigt utforskat gränsen mellan medvetandet, språket och omgivningen. Dikterna saknar ofta ett jag, ett subjekt, och de är i allmänhet icke-retoriska och icke-berättande; många gånger saknas också en tydligt utsagd betydelse, men betydelsen framträder ofta vid långsam associativ omläsning och vid läsning ”mellan raderna”. Eftersom läsaren inte får budskapet skrivet på näsan blir hon på sätt och vis medskapande, och detta får dikterna att ”tränga in på djupet”.

En hel del av Bengt Emil Johnsons musik och text är på sätt och vis svår och exklusiv; men ändå finns där inget av höghet, ”finhet” och elfenbenstorn; tvärtom visar Bengt Emil Johnson både här och i sin personlighet en tydlig folklig ådra, och han har aldrig varit främmande för att blanda högt och lågt. En Västerbergslagsbo skulle kanske beskriva honom som att ”Bengt Emil, han är inte stor på sig”.

Teddy Gummerus, född Edvard Anders Johannes Gummerus den 27 november 1939 i Stockholm och avliden den 7 augusti 1999 i Grangärde, Dalarnas län, var en framstående svensk författare, kulturjournalist och litteraturkritiker vars arv och bidrag till svensk kultur är betydande. Han var son till Edvard Robert Gummerus och sonson till Herman Gummerus, vilket placerade honom i en familj med djupa litterära och akademiska rötter.

Tidiga år och utbildning

Teddy Gummerus tillbringade stor del av sin barndom i Dalarna, där familjen flyttade till Lövbergets fäbod i början av 1940-talet. Denna naturnära uppväxt kom att prägla mycket av hans senare verk. Gummerus var elev vid Brunnsviks folkhögskola och fortsatte därefter sina studier i konsthistoria vid universitetet i Neapel. Dessa erfarenheter bidrog till en bred kulturell förståelse som återspeglas i hans skrivande.

Karriär och litterärt arbete

Efter att ha återvänt till Sverige, etablerade Gummerus sig snart som en skarp och insiktsfull kulturjournalist och debattör, främst i lokala tidningar i Dalarna men även i mer rikstäckande publikationer som konsttidskriften Paletten. Hans karriär som litteraturkritiker tog fart på tidningen Arbetet, där han blev känd för sin förmåga att djupdyka i både litteraturens teknik och dess emotionella resonans.

Gummerus debuterade som författare 1977 med ”Romanen om Jorg” och etablerade sig snabbt som en psykologisk realist känd för sin lyriska prosastil. Hans verk ”Sorgmanteln” är en roman som skildrar människorna och miljön i en nästan ödelagd finnmarksby, och visar hans förmåga att skapa levande och trovärdiga berättelser från det svenska landskapet.

Familj och personligt liv

Teddy Gummerus gifte sig 1962 med Barbro Elisabeth Englund, som också var författare. Paret levde tillsammans i en gammal skola i byn Lövkullen i Grangärde Finnmark, där de blev en central del av det lokala kulturella livet. Tillsammans fick de dottern Anna Elisabeth Ulrika Gummerus.

Senare år och arv

Teddy Gummerus liv präglades av kreativitet och kulturellt engagemang fram till hans alltför tidiga bortgång 1999 till följd av cancer. Under sina sista år fortsatte han att skriva och reflektera över livet och konsten, vilket resulterade i flera uppmärksammade verk som ”Lunch med Marco Polos mamma – berättelser om sällsamma måltider”. Han mottog Dan Andersson-priset 1988, vilket bekräftade hans ställning som en respekterad röst inom svensk litteratur.

Teddy Gummerus lämnade efter sig ett rikt litterärt arv som fortsätter att inspirera läsare och kritiker. Hans djupgående insikter i den mänskliga naturen och hans förmåga att skildra den svenska själen i litteraturen gör honom till en oförglömlig figur i den moderna svenska litteraturen.

Olle Svensson (1904-1972) var en svensk författare och poet född i en by i Söderala i Hälsningland, Sverige. Hans barndom var präglad av fattigdom och svåra levnadsförhållanden. Olle var det yngsta av sex barn och fadern var ofta borta på skogsarbete, vilket gjorde att modern fick ta hand om barnen ensam. Olle drabbades av barnförlamning vid fem års ålder och kände av sviterna. Familjen flyttade tidigt till en gammal fäbod, och senare till Gustavsfors där fadern tog över föräldrahemmet.

Olle Svensson genomgick vinterkursen på Bollnäs folkhögskola 1923-1924 och under denna tid började han skriva lyrik. Han gjorde även sin värnplikt som flottist på Skeppsholmen i Stockholm 1924-1925. Han debuterade som författare 1934 med diktsamlingen ”Som mitt liv”, och han beskrivs ofta som en av de mest inflytelserika poeterna under den svenska modernismen på 1930-talet.

Olle Svensson skrev flera romaner och poesiböcker som kretsade kring existentiella och själsliga teman, och hans verk beskrivs ofta som gripande och personliga skildringar av människors liv och öden. Hans romaner kan karakteriseras som ett mellanting mellan realistisk, modernistisk fiktion och tankebok, och han var känd för att varva experimentella uttrycksformer med enkla, traditionellt rimmade verser.

Svenssons verk mötte dock blandad kritik, och han fick inte alltid den uppmärksamhet som han förtjänade. Trots detta mottog han flera priser och utmärkelser, bland annat Dan Andersson-priset 1964 och Nils Ferlin-priset 1967. Han var mycket produktiv under sin livstid och skrev lyrik, romaner och artiklar, och han var också en skicklig målare.

Olle Svensson dog 1972 i Sunnansjö, nära Grangärde i Dalarna där han hade bott och skrivit större delen av sitt liv. Idag betraktas han som en av Sveriges mest inflytelserika poeter och författare under 1900-talet, och hans verk fortsätter att läsas och uppskattas av läsare runt om i landet.

Du åldriga Pajso, som leker så ystert
G Em
bland fallande dammar och rännor som brista,
C D
du sjunger väl ännu din ödemarks sånger
C Am F C
när böljorna runor i hällarna rista.
G D C G
Pajso
Du sjunger väl ännu, som förr du har sjungit
i tvåmilaskogar och sandiga dalar
din ensamma färdsång för den som förstår dig
och tigande lyssnar när vildmarken talar.
Du hastat från bergen och letat dig vägar
i ödemarksnätter och solvarma dagar.
Du vilat i timmar vid slumrande tjärnar,
och badat i solljus i vårgröna hagar.
En hymn för din frihet, en sång åt din ära,
du åldriga Pajso, jag sjunger i natten,
när uvarna ropa av brånad och hunger,
och granarna nicka vid sorlande vatten.

Edvard Robert Gummerus, mer känd som E. R. Gummerus, föddes 1905 i Helsingfors, Finland, i en tid präglad av politiska omvälvningar. Hans far var en historieprofessor som blev internerad i St. Petersburg efter misstankar om inblandning i mordet på generalguvernör Bobrikov 1904. Denna dramatiska händelse lade grunden till en uppväxt fylld av historiska och kulturella influenser.

Uppväxt och utbildning

Större delen av sin ungdom tillbringade Gummerus i Rom där hans far först fick ett stipendium och senare blev utsedd till chargé d’affaires. Denna tid i Italien formade inte bara Gummerus’ världsbild, utan gav också upphov till mötet med hans blivande hustru, exilryskan Vassilissa, trots hans föräldrars komplicerade relation till Ryssland.

Akademisk och professionell bana

År 1929 återvände Gummerus till Finland där han år 1934 avlade en filosofie magisterexamen. Han började tidigt verka som översättare och skribent, och övergick så småningom till att arbeta på Nya Dagligt Allehanda i Sverige. Hans tid i Sverige blev dock kortvarig på grund av andra världskrigets utbrott och de komplexa politiska omständigheterna som följde, vilket ledde till att familjen bosatte sig i Björbo vid Västerdalälven under primitiva förhållanden.

Litterär produktion

Gummerus’ litterära karriär tog fart med romanen Farväl Arkadien 1938. Under de följande åren publicerade han en trilogi om den finska släkten Salander och framtidsskildringen Oniria. Hans verk spänner över en rad genrer, inklusive essäsamlingar, minnesböcker och litteraturkritik, med teman som ofta rörde sig kring personliga och kulturella identiteter. Natten är en näktergal är en minnesbok som utforskar familjens öden fram till 1919 och visar på Gummerus’ förmåga att väva samman personlig historia med kulturella och historiska händelser.

Senare år och arv

Efter pensioneringen från sin tjänst som lektor i nordiska språk vid universitetet i Neapel 1970, bosatte sig Gummerus mer stadigvarande i Sverige, fast han fortfarande tillbringade mycket tid i Italien. Hans senare verk inkluderar romanen Bråddjupet och flera fackböcker, där han fortsatte att utforska de teman som präglat hans tidigare arbete. Hans litterära produktion fortsatte att vara aktiv även under sina sista år, trots ett förändrat litterärt klimat.

Edvard Gummerus avled 1991, men lämnade efter sig ett rikt litterärt arv som belyser kulturella och historiska skärningspunkter mellan Finland och Italien, mellan personliga minnen och kollektiv historia. Hans verk förblir ett viktigt inslag i den finlandssvenska litteraturen, och hans livshistoria ger en unik inblick i 1900-talets europeiska kulturhistoria.

Romaner

Farväl Arkadien 1938 – Fästningen 1940 – Arvet 1941 – Sönerna 1943 – Oniria 1951 – Livets bröd 1952 – Bråddjupet 1975

Noveller

Sägner i berget 1946 – Främmande berättelser 1972

Aforismer och essäer

Dialog med någon (aforismer) 1944 – Rebeller: essayer i kulturkritik 1947 – Utdrag utan register (essäer) 1954 – Symbol och syntax: tänkespråk 1964

Minnesböcker

Natten är en näktergal: minnen – Palatset med kolonnerna: romerska minnen 1974 – Trollkarlen vid Pajso: i Dan Anderssons värld 1980

Utgivare

Dan Andersson: valda brev 1905–1913 1972 – Dan Andersson: valda brev 1914–1920 1976

Övrigt

Finland: vad det är, och vad det kämpar för 1957 – Den Hemlöse: Dan Andersson-studier 1965 – Italienska vandringar: Capri, Santo Stefano, Vietri, Amalfi, Positano… 1966 – Det gamla Floda : folk, bygd och natur i en Västerdals-socken 1970 – En bilderbok om Dan Andersson 1975 – Vägar i södern: en landskapsrapsodi från det okända Italien 1976 – Svalorna i Rom: strövtåg i tiden 1981 – Roms ansikten: möten och minnen 1983

Litteratur

Helen Rydberg, Edvard Gummerus: porträtt av min far (Dalarnas författarförbund, Dala-författare 9) 1982

Nils Parling, född den 27 december 1914 i ett finntorp i Palahöjden, Säfsnäs socken, Kopparbergs län, och avliden den 15 januari 2002 i Ljusnarsbergs församling, Örebro län, var en svensk författare vars litterära arv omfattar över femtio verk. Hans berättelser, rotade i den nordiska naturen och arbetarklassens kamp, reflekterar en djup förståelse för det mänskliga tillståndet och en oförtröttlig solidaritet med de förtryckta.

Uppväxt och inspiration

Född i ett hem där både den finska och vallonska arvet gjorde sig påmint, var Parling son till Arvid Parling, en arbetare vid Strömsdals bruk, och Mina Meurling. Familjens flytt till Strömsdal år 1918 markerade början på en ny fas i Nils liv, där även modern bidrog till familjens försörjning genom sömnad. Nils tidiga inspiration till skrivande kom från hans farfar, en ivrig läsare, vilket tände en litterär gnista hos honom redan som barn.

Arbetsliv före litterär karriär

Parlings väg till författarskap var långt ifrån rak. Efter grundskolan tog han sig an fysiskt arbete i skogen, vilket blev en stadig inkomstkälla fram tills hans litterära debut. Under denna tid arbetade han även med väg- och järnvägsbyggen, som lantbrevbärare, och på en ammunitionsfabrik, vilket gav honom en bred erfarenhet av arbetarklassens villkor och utmaningar. Hans skrivande tog fart efter en nära dödsupplevelse i skogen, där han fällde en tall över sig själv. Under sin konvalescens skrev han sin första roman, ”Motorsågen”, som blev hans litterära genombrott.

Litterär gärning och teman

Parlings författarskap kännetecknas av dess äkthet och sociala engagemang. Han skrev inte bara romaner och diktsamlingar utan även berättelser som utforskade livet och naturen i Bergslagen, Dovre, Alaska och Kanada. Hans verk ”Motorsågen” och dess uppföljare ”Fällan” samt romaner som ”I nöd och lusta” och ”Av mjölk och honung” belyser livet för marginaliserade grupper från skogsarbetare till finska invandrare.

Priser och popularitet

Parling var en högt värderad figur inom svensk litteratur, belönad med flera priser och utmärkelser inklusive två gånger Dan Andersson-priset. Hans böcker nådde stor popularitet, med upplagor på upp till 80.000 exemplar för enskilda titlar, och han var en frekvent bidragsgivare till bokklubbar och litterära samlingar.

Litterärt arv och eftermäle

Nils Parlings berättelser lever kvar som kraftfulla skildringar av de livsvillkor och den natur som formade honom. Hans diktarstuga i Silverhöjden, där han trots fysiska smärtor skapade mycket av sitt omfattande verk, står som en symbol för hans litterära och personliga styrka. Parling dog i januari 2002, men hans ord och berättelser fortsätter att inspirera nya generationer av läsare och skribenter. Genom sitt engagemang för rättvisa och sin djupa förankring i den nordiska identiteten, har Nils Parling lämnat ett outplånligt avtryck i svensk litteratur.

Romaner

Motorsågen 1950 – Huset som var en ljuddosa 1951 – I nöd och lusta 1953 – Sodom 1956 – Korset 1957 – Klockor ur mörkret 1958 – Av mjölk och honung 1966 – Hård höst 1969 – Kringränd 1970 – Fällan 1973 – Eldtecknet 1974 – Trälupproret 1974 – Guldlövet 1975 – En man åt Ulla: lindrigt seriös roman 1976 – Trumman 1977 – Theo utan talan 1978 – Allhelgonabrand 1980 – Blott en afton 1981 – Brödlösans barn 1982 – Fjällbruden 1987 – Präglingen 1989 – Narkos 1989 – Torksommar 1990 – Svalorna har inte flyttat 1990 – Vad dig i handom gives 1992 – Pärlmysteriet 2000

Noveller och berättelser

Finnbastu 1955 – Storfågelslek 1959 – Älgmark 1960 – Bäversommar 1961 – Grizzlyland: en skildring från Alaska 1962 – Vildmarksland: Kanada, Alaska 1965 – Luffaren 1966 – Björnfrossa: jaktberättelser från Alaska 1972 – Faraogrynen och andra berättelser från Finnmarken 1976 – Inte som andra 1977 – En barfota man: skrönor från Bergslagen 1978 – Granatövning 1979 – Den långa vägen hem 1979 – Filurius och andra luringar 1984 – Älgkana: noveller från skog och vilda marker 1989 – Bakterieborgen 1994 – Från vildmark och vattudalar 1995

Sagor och ungdomsböcker

I fordom fjärranbygd: ungdomsroman 1976 – Sagan om jätten Dunkelfutt 1983 – Kiddy rådjursbarn: en siluettsaga 1989 – Vit bland bergens skuggor 1993

Diktsamlingar

Offerrökar och andra dikter 1947 (nyutgåva 1981) – Finnbäcks-Lars visor 1956 – I detta tillstånd 1958 – Stormfågel 1982

Övrigt

Strömsdal: ett järnbruks tillkomst, förödelse och partiella bevarande från definitiv utradering 1983 – Skogsarbetaren 1991

Litteratur

Lars Furuland skriver om Nils Parlings författarskap i Författare i Dalabergslagen 1997: 59–62, liksom Angelica Parling-Lindström i en booklet till en begränsad cd-utgåva av visor och noveller från 2003. Vidare: Tommy Johansson och Ulf Redmo, ”Nils Parling: de förtrycktas röst”, Landsbygdsskildrare: Sju författarporträtt 1979: 201–222.

Eva Elisabet Norberg Hagberg, född den 24 december 1915 i Stockholm och avliden den 25 maj 2004 i Sunnansjö, var en inflytelserik svensk författare, översättare och psalmförfattare. Hon lämnade ett bestående avtryck i svensk litteratur genom sitt arbete och sina bidrag till Den svenska psalmboken.

Liv och karriär

Eva Norberg växte upp i Stockholm och tillbringade stora delar av sitt liv med att skriva och översätta. Hennes förmåga att röra sig mellan olika genrer och språk gjorde henne till en respekterad figur inom svensk litteratur och kyrkoliv. Norbergs verk reflekterar ofta en djup andlighet och en stark förbindelse med den svenska naturen och kulturen.

Litterärt arbete

Eva Norberg är kanske mest känd för sina bidrag till Den svenska psalmboken 1986, där hon skrev texterna till 16 psalmer. Dessa psalmer har sjungits i många svenska kyrkor och speglar hennes djupa andliga insikter och poetiska begåvning.

Bibliografi

Eva Norbergs bibliografi inkluderar en rad poesiböcker och prosaverk som ofta utforskar teman av natur, andlighet och det vardagliga livets skönhet. Bland hennes mest betydelsefulla verk finns:

• Poesi:

  • Evig låga (1941)
  • Tidig vår (1943)
  • Kvast (1945)
  • Vingen (1951)
  • Smide (1954)

• Övrigt:

  • Små ting och vanliga dagar: ur dagboken (1957)
  • Rya: mönster och bindningar (1970)
  • Samtidigt: en tankebok (1988)

Översättningar

Eva Norberg hade även en framträdande roll som översättare, där hon introducerade svenska läsare till verk av internationella författare. Hennes översättningar inkluderar arbeten från bland andra Thomas Merton och Paul Leer-Salvesen.

Priser och utmärkelser

Genom sin karriär erkändes Eva Norbergs arbete flera gånger, inklusive mottagandet av Dan Andersson-priset 1999. Hon belönades även med Sigtunastiftelsens författarstipendium och Wallinpriset, vilket ytterligare bekräftar hennes betydelse inom svensk litteratur och kultur.

Eva Norbergs liv och verk fortsätter att inspirera nya generationer av författare och läsare, och hennes psalmer och texter lever kvar som en viktig del av den svenska kulturella arvet.