Dan Andersson (1888-1920) var en av Sveriges mest älskade författare och poeter under första hälften av 1900-talet. Han föddes och växte upp i Skattlösberg, en by i Dalarna, och hans barndom präglades av fattigdom och hårda arbetsförhållanden. Han var son till en gruvarbetare och växte upp i en arbetarfamilj.
Efter att ha lämnat skolan tidigt började Andersson arbeta på en rad olika jobb, bland annat som gruvarbetare och skogsarbetare. Under denna tid började han också skriva poesi och kortare noveller, och hans tidiga verk kretsade ofta kring livet och arbetet i den svenska naturen.
Anderssons första diktsamling, ”Kolarhistorier och andra dikter”, publicerades 1914 och blev en stor succé. Hans poesi beskrivs ofta som en kraftfull skildring av naturen och människans plats i den, och hans verk har ofta en existentiell ton. Han är också känd för sin förmåga att skriva vackert och lyriskt om den enkla och hårda tillvaron som många människor levde i under denna tid.
Under de följande åren publicerade Andersson flera diktsamlingar och romaner, bland annat ”David Ramms arv” (1917) och ”Medmänniskor” (1919). Han blev också en mycket uppskattad föreläsare och turnerade runt om i Sverige, där han framträdde med sin poesi och sina berättelser om livet i den svenska naturen.
Andersson dog tragiskt i en ålder av endast 32 år i en järnvägsolycka 1920. Hans död sörjdes djupt av många läsare och författare runt om i Sverige, och hans arv lever vidare i hans poesi och i det svenska kulturarvet. Idag betraktas han som en av Sveriges mest älskade och inflytelserika författare och poeter under den tidiga 1900-talet.