Werner Aspenström (1918-1997) var en av Sveriges mest framstående poeter under efterkrigstiden. Han föddes i Danderyd, utanför Stockholm, och var son till en tandläkare. Aspenström växte upp i en borgerlig familj, men hans intresse för litteratur och poesi utvecklades redan i ung ålder.
Efter avslutad skolgång började Aspenström studera vid Stockholms högskola, där han studerade litteratur och konstvetenskap. Under denna tid började han också publicera sina första dikter i olika tidskrifter. Aspenström debuterade som poet 1943 med diktsamlingen ”Samlade dikter”, som innehöll många av hans tidiga verk.
Aspenström beskrivs ofta som en poet som var nära knuten till den svenska naturen. Han skrev om landskap, växter och djur på ett personligt och intensivt sätt, och hans poesi hade ofta en stark existentiell dimension. Aspenström är känd för sin förmåga att beskriva vardagliga scener och händelser på ett sätt som gör dem betydelsefulla och livsviktiga.
Under sin livstid publicerade Aspenström över 20 diktsamlingar, varav flera blev stora framgångar. Bland hans mest kända verk finns ”Dikter utan ordning” (1956), ”Rönndruvan” (1963) och ”Fridlös jord” (1973). Aspenström blev också en uppskattad översättare av poesi och översatte verk av bland andra Emily Dickinson, T.S. Eliot och William Butler Yeats till svenska.
Aspenström mottog många utmärkelser under sin karriär, inklusive De Nios Stora Pris (1974) och Svenska Akademiens Nordiska Pris (1982). Han var också ledamot i Svenska Akademien från 1976 till sin död 1997.
Werner Aspenström anses av många vara en av Sveriges mest betydande poeter under efterkrigstiden. Hans poesi är känd för sin starka närvaro av naturen och dess förmåga att beskriva livets existentiella dimensioner på ett personligt och gripande sätt. Hans arv lever vidare i hans poesi och i det svenska kulturarvet.