Lokalrevyn, denna Skadeglädjens Närköpsbutik, har givetvis haft ett starkt fäste i Västerbergslagen precis som i de flesta andra landsändar. Till godtemplarhuset, byns lilla Folkets hus eller till den något vräkigare teatern inne i centralorten har man vallfärdat för att höra jäntan i snabbköpet komma av sig till dragspelets ackompanjemang eller skratta sig harmynt när sockenbossen blivit fråntagen eventuell ära och möjlig heder på ett sätt som, om det inte vore på lokalrevyns tiljor, emellanåt skulle ha haft tingsrättens nämndemän som enda publik.
Rent historiskt är det inte svårt att hitta lokalrevyns vagga. Precis som blivande proffspolitiker har scenrävar skolats inom folkrörelserna. Det var hos byns IOGT-förening man lärde sig mötesteknik och att sätta på ett näskitt, från Lindarne i Falun eller Sture Malmgren i Kristianstad, korrekt. Det var den lokala idrottsföreningen, SSU, IOGT som var forna tiders Fame och Idol 2004.
Det var här man ställde sig, med skallrande knän, efter att ha trugat i sig texterna från Sture Malmgrens (mot slutet av förlagets historia kunde man köpa sketcher och monologer för en tia kilot) och satt ihop ett program enligt 1950-talets standardmodell, tårtläggningen som var uppbyggd ”känd bit – byte av lösnäsa-känd bit-byte av lösnäsa…..”, Den modellen var länge den rådande om man inte råkade ha någon skrivartalang i gänget, en som kunde rimma på de efternamn aktuella lokala politiker och drygskallar hade i telefonkatalogen. Emellanåt skrevs det också kupletter, inte sällan enligt modellen ”man tar en känd melodi och behåller den ursprungliga texten” och det kunde få slutresultat som ”Lilla söta Fröken Norrbo ifrån Täppan….”. Ack ja.
Riktigt när vi började spela revy i Västerbergslagen lär vara svårt att datera, men man vet att 1920-30-talen bjöd på revyer , eller möjligen cabaréer, i våra trakter. På sina håll uppfattades nog den sortens underhållning som allt annat än just – underhållning. Visst var den folklig och populär bland de som tidigare haft bondkomikerna – den tidens ståuppare – som ideal, men i salongerna fick de som försökte sig på en sorts Ernst Rolf-modell av folkligare sort rynkade näsor i stället för applåder. Recensenterna var inte nådiga. Legendariske redaktören Folke Berge på Ludvika Tidning hade en vass penna och mycket bestämda åsikter om kultur och icke-kultur och hans recension av en av de första lokalrevyerna går till historien. Omdömet var svidande och de lokala revymakarna synnerligen ledsna för att Berge ansåg att revyn var botten. Omedelbart kom ett svar, från revyskaparna, som i indignerade ordalag bestämt förnekade att deras verk verklighen skulle ha varit så usel. Berge svarade: ”Nej revyn var inte botten. Botten var ur!”Skaparna av Ludvikarevyn lät sig dock inte nedslås och fram till 2003 fanns, med någorlunda kontinuitet, en Ludvikarevy (mera om detta nedan)
En snabbtitt på den lokala revytraditionen börjar längst i norr, i Nyhammar där Nyhammarsamatörerna, eller Grangärdeortens Teateramatörer som man senare kom att heta sedan man bytt inriktning med folklustspel och engelska förvecklingskomedier på repertoaren, har sitt ursprung i den teaterverksamhet som byggmästaren, och byggaren av Skogshallen (Folkets hus) August Larsson drev under första delen av 1900-talet. Sedermera kom en av aktörerna i den samlingen, Verner Spännare, att ta över August Larssons verksamhet och man började spela revy i Folkets hus vid sidan av små cabaréer hos Logen 621 Enighet av IOGT i Nyhem. Särskilt under 1950-talet hade man stor publik och en del framgångar som noterades även utom socknen. De namnen i ensemblen minns många bland andra Gunnar Haraldsson, Rune Halvarsson (sedermera en av de ledande profilerna i Falurevyn och radioröst tillsammans med Bengt Polo Johansson) Birgit Danielsson, Bertil Danielsson, Alvar Eriksson.
Den största framgången noterade Nyhammars amatörer 1954 då tre av medlemmarna utvaldes till Bildjournalens Sommarrevy, en revy skriven av Rune Moberg (Lille Fridolf med mera..) och som spelades av ett stort antal av landets amatörrevysällskap. En jury åkte runt och såg samtliga uppställningar och plockade ut aktörer till den stora finalen på Skansens stora scen. Här kunde alltså en man från Eskilstuna spela samma roll som på hemmaplan, men mot en kvinna från Karlstad. Från Nyhammar utvaldes Birgit Danielsson, Rune Halvarsson och Bertil Danielsson. Endast Eskilstuna hade lika många amatörer i finalen. En kuriositet var att Rune Halvarsson sjöng duett med en 18-årig flicka från Eskilstuna vid namn Birgit Carlsson. Hon var en av pristagarna, fick ett skivkontrakt och bytte namn till Towa Carson. När hon framträdde i Allsång på Skansen 2004 nämnde hon just detta, eftersom det var 50 år sedan så när som på åtta dagar…
I ensemblen i Nyhammar medverkade också genom åren trion Maj-Britt Hahne och Inez och Åke Berg, inlånade från ensemblen i Saxdalen som givetvis också hade revyverksamhet. Bland mycket minnesvärt kan nämnas trion Tre Knodds bestående av Stig Danielsson, Harry Karlsson och Bengt Emil Johnson. Trions namn var lättfunnet eftersom man under stort jubel framförde Stig (Stikkan) Anderssons Vit Slafhandel, en tungvrickarvisa om handelsbodsbiträdets vedermödor. Johnson, som sedermera kom att ägna sig åt mera avancerad musik än så, hade viss branschkännedom som byns lanthandlarson.
I Blötberget höll sig den lokala revytraditionen av det lilla formatet vid liv längst och när 2000-talet gick in var Blötbergsrevyn en av två överlevande revyer i Västerbergslagen. Under 1940-talet spelade man också en del revy i gruvbyn. Bland aktörerna fanns Bagar-Helge Johansson och Gottmar Trogen och än idag påminns man om den epoken genom den sistnämnde som fortfarande använder visan om Storsjöodjuret i Glaningen. Nytändningen för revyn kom när byns Folkets hus behövde ekonomisk hjälp i slutet av 1990-talet. Ganska snart blev revyn hela byns angelägenhet och Göran Persson, Lena Svensson, Kjell Jansson och gänget med storfixaren Björn Flinth i spetsen blev något av en institution. Här handlade det om ett verkligt lagarbete. Hela byn engagerades som biljettrivare, kaffekokare, ljussättare etcetera. Så småningom fick dessvärre verksamheten läggas i malpåse. Återväxten på aktörsidan var inte längre vad den en gång var och även i Blötberget fick presumtiva scenartister andra intressen, vilket gjorde det svårt att hålla gänget intakt.
Om det någonsin funnits en ”revyby” i Västerbergslagen så måste det vara Grängesberg. Hur många gånger Evert Svedin drog upp ridån för en ny revy i Folkets park eller Folkets hus i Grängesberg lär han inte haft en aning om. Scenmästare Svedin hade dock många skrattretande grängesbergare som stod nervöst trampande i kulisserna att minnas. Oskar Engkvist, Dora Sääf, Sven Giliusson, Erik Söderkvist, Karl-Otto Kull, Solveig Silk, Hilde och Ingel Sjöberg, Bruno Svedin, Maire Sand, Villy Gunnarsson, Lennart Sjöberg, Siv Eriksson, Lennart Eriksson, Lars-Göran Luzis Jansson.. Listan kan göras oändligt lång. Som en kuriositet kan nämnas att en av de agerande var Lars ”Cilzon” Carlsson som trakterade tenorsaxofon i en upplaga av revyorkestern. Han blev sedermera känd som Lars Ramqvist och bytte ut saxofonen mot taktpinnen i mera officiella sammanhang. De mest kända revymakarna var Erik ”Beda” Persson, Göte Persson, Lennart Eriksson.
Det var inte bara revy i parken och folkan. Även Cassels blev revyscen några gånger under slutet av 1950-talet. Det var då som Lennart Eriksson, Erik ”Beda” och Göte Persson i olika omgångar engagerades som revyförfattare speciellt för Gruvans Dag. Den som var med minns också hur gruvbolaget brukade placera in sina egna textförfattare i sammanhanget och hur en och annan tjänsteman råkade titta in vid repetitionerna. Men kunde ju inte veta om revyförfattarna ämnade göra sig lustiga på företagets bekostnad…Att revytraditionen omhuldades i Grängesberg var inte svårt att konstatera när PRO (Pensionärernas Riksorganisation) i samhället under några år på 1970-talet tog upp revyer på programmet. Här fanns en hel rad av gamla revyaktörer med och förgyllde tillvaron för fullsatta salonger. Här fanns namn som Sigrid Henriksson, Bernt Nilsson, Georg Bergstrand och Göte ”Jimmen” Jansson.
1961 tog Lennart Eriksson med sig revyspelande hustru Siv och parhästen ”Luzis” till Ludvika och startade en epok som, med ett avbrott, fortlevde till 2003 då sista (?) Ludvikarevyn gavs, en av de bästa, anser många som upplevt genrens historia i våra bygder. Ludvikarevyn kom att bli känd långt utanför kommunens gränser. Bland annat genom de skivinspelningar som gjordes i början av 1970-talet med mallorcaresenären och finnen Hallonens eskapader. Här fanns ovan nämnda trio som ankare genom åren och andra namn i sammanhanget var Lasse Svensson, Bert Holmqvist, Bo Stefanson, Bertil Danielsson och sedermera även, bland många andra, Torbjörn Hellström, Älvan Hagberg, Göran Israelsson, Monica Carlsson, Rolf och Lena Hansson, Lena Hellström, Anders Lindqvist och – inte minst – syskonen Jesper och Sussie Eriksson, barn till Siv och Lennart. De båda medverkade var och en för sig i olika uppsättningar och även tillsammans i sista revyn då de båda redan var etablerade i såväl teve som på scenerna i Stockholm. Sussie kan anses vara revybarn mer än de flesta. Hon föddes två dagar in på år 1963 och det sägs att mamma Siv gick praktiskt taget direkt från premiärfesten på revyn (som hon – av naturliga skäl – inte medverkade i det året) till Ludvika BB. Sussie ingick en tid i gruppen Creme Fraiche som också gjorde ett gästspel i revyn.
En hel del gästartister engagerades för kortare inhopp genom åren: Lill-Babs, Jokkmokks-Jokke, Bosse Parnevik, Svenne och Lotta, Carl Anton och Gunnar Wiklund var några av de kända namnen, men 1966 medverkade en annan kändis permanent i hela uppsättningen ”Mods på Er”; Alice Timander som debuterade som revyprimadonna här. När hon återvände till Stockholm hade hon inspirerat en av revyns dekoratör till en karriär i Stockholm, Kjell Dahlberg. Denne är numera kultförklarad reklamfilmaktören Kjell Henry. Man kan alltså med visst fog påstå att han, precis som sin rollkaraktär från filmen, kommit ”förbi och fram”…. Genom Ludvikarevyns skivor har Ludvika fått ett par av landets mest kända järnvägsbommar. En taxichaufför i Bollnäs berättar att han en tid ständigt spelade sketchen om bommarna vid Hammarbacken i sin bil. Det slutade med att han fick sluta med den underhållningen för sina kunder: ”Dom klev inte ur bilen förrän de fått höra den sketchen ur Ludvikarevyn”, förklarade han och sedermera åkte han till Ludvika med ett enda ärende: att få se hur bommarna vid Hammarbacken egentligen såg ut.Hans kolleger i Ludvika har också kunnat omvittna effekter av Ludvikarevyn. Medlemmarna i stans finska förening beställde inte sällan bil från danserna i Folkets hus med att uppge ”Finska föroreningen” som beställare, ett vedertaget uttryck genom revyfinnen Hallonen 1970. Genom alla år hette kapellmästaren Ingemar Lissmyr och Thore Eylis var något av husarangör och ofta förekommande pianist i sammanhanget.
I grannkommunen Smedjebacken har det givetvis också spelats revy. I äldre tiders uppsättningar var Vitalis Jonsson det stora namnet. Ingen mogen kvinna eller man men hemortsadress Smedjebacken lär ha glömt den röststarke charmörens tolkningar av Ernst Rolfs stora slagnummer. Pianisten Holger Pettersson var musikaliskt ankare och bland övriga namn kan nämnas komikern Rune Åhman, en säker skrattretare. I Smedjebackens var det som på så många andra orter nykterhetsrörelsen och de stora politiska ungdomsklubben som var drivande när det gällde lokal scenunderhållning, berättar Eric Kristoffersson som tidigt kom med i verksamheten och som så småningom kom att ta över verksamheten efter Tekla Ohlsson som under många år ledde amatörteaterverksamheten. 1976 kom Eric in som ledare av verksamheten och svarade själv för såväl texter som , i förekommande fall, musiken. Någon renodlad revy i traditionell mening var det inte tal om, snarare folklustspel och historiska sångspel, men i allmänhetens vokabulär ingick inga såna benämningar, berättar han. ”Folk kom ofta och frågade efter en ny ”revy”, men jag förklarade att jag aldrig skrivit någon sån”, berättar Kristoffersson. Man såg tydligen allt som amatörer framförde på scen som revy, menar han. 1994 framfördes sista föreställningen av ABF-amatörerna i Smedjebacken och då hade Birger Carlsson övertagit ledarskapet.
Birger Carlsson hade ingått i Kristofferssons ensemble under ett antal år och dessförinnan skrev han och ledde revyerna i Gubbo, en företeelse som dagens ljus (eller scenens spotlight) inom SSU i Gubbo. Sedermera blev Birger Carlsson egenföretagare inom revyhanteringen. Revyerna spelades dels på hemmaplan, i byns Folkets hus, men också vid små turnéer till platser som Idkerberget, Gräsberg, Hörken och andra mindre orter. Det var ett entusiastiskt gäng Birger Carlsson hade omkring sig från slutet av 1950 och en bit in på 1970-talet. Bland annat syskonen Lena och Rolf Hansson, som också medverkade i Ludvikarevyn under några säsonger, Lars-Erik Salomonsson, Jan Jansson (trollkarlen Viberto) , Frank Modéen och Doris Robertsson, senare primadonna hos Peter Flack i Örebro.
Som ovan skulle man kunna sammanfatta Västerbergslagen revyhistoria, men det ska framhållas med styrka att den inte på något sätt kan göra anspråk på att vara helt komplett. Otaliga förhoppningsfulla talanger(?) har bestigit de lokala revytiljorna och jag är fullt medveten om att mer än enstaka namn fallit bort från detta huvuds hårddisk, men jag kan i det sammanhanget gömma mig bakom revyfinnen Hallonens formulering från 1970:
– Men det påminner…….