Diktsamling av Werner Aspenström från 1964.
Här återgår Aspenström till att komponera med avdelningar av något skilda karaktärer. Likväl har denna bok, liksom den närmast föregående, ett dominerande grundtema: upprepningen. Den dikt som står som ett slags motto kan ur den aspekten te sig något förbryllande: där stirrar diktens ”Du” tillsammans med en gåtfull enögd häst oavvänt in i ett eldsken över skogen – försjunker i denna förhäxande eld, i ett skrämmande men oföränderligt nu.
I inledningsdikten till avdelning I råder däremot rörelse. Scenen är en svensk poet på besök i Paris. I Tuilerierna ser han en blind get som går runt i parken, dragande en vagn med barn, ”små franska herrar, små franska damer”. Där sitter också en äldre man som läser en bok om historien och det ger den svenske poeten associationer till historiens rundgång av återkommande krig – en process, lika blind som geten. Han erinrar om Napoleon som med ”ett enda åskslag” ville tvinga Ryssland på knä. ”500 000 man återvände aldrig.” Strax löper tankarna till första världskriget och en annan fransk general. ”General Joffre ´sparade sina män´./ 700 000 skyttegravssoldater vid Somme/ önskar ett samtal med general Joffre,/ han som ´sparade sina män´…” Ett par dikter i rysk miljö och med jätten Vladov som protagonist skisserar hur en civilisation växer fram, domkyrkor, kejsarpalats, statyer, sarkofager… Men den orättfärdighet som Vladov önskat undanskaffa fortsätter att ”oföränderligt stråla./ Att undanskaffa den blir en uppgift för mina barn./ Önskar mig många barn: jättar, obevekliga.”
Hoppet finns alltså möjligen i framtiden, i kommande generationer. Men i en direkt följande motdikt hör Vladov vad det är som närmar sig. ”Två tåg,/ lastade med chimärer,/ rusar med fruktansvärd hastighet/ emot varann”.
Andra avdelningen innehåller många korta dikter,ofta lågmälda lovsånger till vardagligheten, som när klockorna i Maria kyrka dångar högtidligt även om klockaren sviktar i sin tro, och där klockklangen förenas med kafeets slammer ”från skedar och brickor/ och jukeboxens mycket enkla koral”. Aspenström gör en veritabel ”dalmålning” av Noak, som strandat med arken i nordisk vintermiljö: Noak jublar, djuren är glada – men duvan återvänder inte, ”priset för ett underverk är någons död”. Här finns dikter som blandar lekfullhet och allvar, som ”Fjärilen” där jordklotet liknas vid en i rymden irrande fjäril och ”Min ryska resa” där diktjaget på ett sätt som påminner om målaren Chagalls bilder känner sitt huvud bli en ballong som lyfter och svävar bort över Djurgården, ända till Rysslands landsbygd.
I avdelning III återknyts till upprepningstemat. Årstidsväxlingarna får barnet att börja undra: ”är inte världen evig?” ”Idrottsmannen” skildras springa runt, runt i en overkligt förstenad omgivning, ”Inom glas och ram hänger tidens ansikten”. Runt, runt, blint som geten i Tuilerierna springer idrottsmannen och diktjaget frågar sig om ”staden finns kvar,/ om någonting finns kvar/ och någonsin har funnits”. Här ingår också en underbar kärleksdikt, ”Du och jag och världen” där budskapet är att låta verkligheten väga sig själv och tillsammans med den älskade leva i det omedelbara nuet. Om poesins och konstens förgänglighet talas i avdelning IV .Diktjaget lyssnar till Mozart medan ”Lövträden klär av sig, klär på sig,/ regelbundet,/ som i ett äktenskap” men finner ingen hjälp: ”Musik är bearbetad tid./ Tid läker inte tidens sår”. På karaktäristiskt sätt placerar Aspenström en motdikt intill, där allt är stelnat, höstligt, kallt, sophögens spegel stirrar mot stjärnhimlen. Men slutorden lyder ”Likväl upphör inte musiken”. Konstens motsägelser mot förstening och sammanhangslöshet pågår.
Slutligen som särskild avdelning titeldikten ”Trappan”, som är livstrappan där en man klättrar, faller, klättrar igen – kanske genom en ny generation – faller, klättrar… Slutfrågan sammanfattar en vid den här tiden central problematik hos författaren. ”Lever jag/ eller imiterar jag/ livets rörelser?”.