HEMLÄNGTAN

Att Dan Anderssons förhållande till finnmarken och dess människor präglades av ett slags hatkärlek står utom allt tvivel. Ofta när han inte var där längtade han dit, och när han var där hände det att han ingenting hellre ville än att komma därifrån. Fram till 1915 hade han sin fasta tillvist där, avbrutet av kortare utflykter och utbrottsförsök - vid sidan av Amerikaresan, året som ombudsman och tiden vid Brunnsvik. Skattlösberg - Mårtenstorp - Burängsberg - Luossa. Under de sista åren kunde han uppskatta den stora staden - vännerna, friheten, anonymiteten och avsättningsmöjligheterna - men i många av dikterna uttrycks hans längtan till ensamheten och skogarna; "bed för dem som staden kväver att de länge må bli unga och om troll och högland drömma uppå Tullens svarta krog." Det han framför allt inte kunde fördra var Gonäs, med den inskränkta bymentaliteten, eller Gräsberg, mellan bygd och obygd. Antingen stad eller vildmark, ingenting mitt emellan. Men även de många resorna upp till de gröna gömmenas ro och det fattiga folket föll olika ut. Ibland stod han inte ut mer än några dagar, ibland fick han verkligen lugn, inspiration och arbetsro. Sommaren 1916 tillbringade han flera veckor i finnmarksskogarna, vandrade omkring, fiskade och skrev - om Paljaka-Anders i Kestina och Tiggar-Stina bland annat. Under Göteborgsperioden fanns "rymningsplanerna" ständigt i bakhuvudet, och sommaren 1919 var Dan återigen, åtminstone för någon vecka, "långt uppe i urskogen". Även den sista sommaren skriver han att han "metat några få abborrar uppe i skogarna samt fiskat flodmusslor."

Under alla omständigheter var Dan Andersson till del - men bara till del - ättad från de finska invandrarna, och han var tydligt intresserad av finnmarkskulturen och finnarvet. Han kände till mycket genom uppväxten, och han fick en undersökande inställning till mycket genom Forsslund. Han uttalade sig för att man skulle bevara den sista kvarstående rökstugan och planerade att tillsammans med Karl Hälsing från Nackarberg skriva en hembygdsbok om Grangärde. Och vi har sett honom använda finska namn i sin diktning, dock ofta omformade eller fritt uppfunna. Pajso flyter genom finnmarken, So är sjön Suovanta invid Bränntjärn, och ljungheden vid Kango (Kanga) låg på höjderna mellan Bringsjöberg och Kestina.

Framför allt fascinerades Dan Andersson av den finska folktron och magin; Råhanda, gastar, blodstämmare, svartkonst, trollhorn - även om allt det här inte var genuint finskt. En av de mest kända undergörarna var den gamle kolaren Karl Pettersson - Nybo-Kalle - som sedan 1906 tog emot folk, som kom dit i mängder för att få läkning, i sin stuga vid Stenberget nära Nyhammar. Dan hade besökt Nybo-Kalle 1907 för en ond tand, och han kom dit senare för ett tidningsreportage, men han var inte imponerad. Stanken av sprit, den totalt utmattade, genomsvettige gubben, folkmassan, svordomarna och irritationen. Ändå blev Nybo-Kalle fiktionens Karigo. Verklighetens futtighet blev i dikten omvandlad till det eftersökta som inte fanns, till den gamla, tunga, kraftfulla magin långt bortom rationalismens och civilisationens dödande skepticism. Som så ofta.

Hemlängtan är den näst sista dikten i Kolvaktarens visor, och den trycktes första gången i Templaren i juni 1915, men troligen tillkom den redan våren 1914 under ett besök i Stockholm. Där var det lätt att påminna sig myrarna vid Skattlösbergs stormosse och ljunghedarna däromkring - barndomslandskapet.