SÅNG TILL VÄSTANVINDEN

En viktig del av Dan Anderssons lyriska metod är förankringen av diktningen i det konkreta och materiella, i verklighetens landskap och med verkliga - eller uppdiktat verkliga - namn på byar, berg och sjöar. Namnen ger den lokala förankringen och den obrytbara kontakten med det som har färg, ton, lukt och smak. Och namnen blir närmast magiska med sin finskt klingande trollklang, även i de fall då de inte står att återfinna på topografernas kartblad.

Det är typiskt att även den religiöst-filosofiskt framrullande västanvinden i dikten från 1918 dansar fram över ett verkligt finnmarkslandskap med myrar och sjöar, berg och dalar. Över sjön Lotalam och Stenbroberget, över Mattao och Luossa. I Kolvaktarens visor är landskapet så närvarande, även då ortsangivelser saknas, att man gärna skulle vilja rita upp en verklig karta över det fiktiva landskapet, en karta där allt skulle kunna placeras in. Kolvaktaren sitter vid Mårdberget och håller uppsikt över sin mila, i Kolvaktaren driver morgonen jättarna bort mot Hanga hed, Pajso flyter fram genom ödemarken, och vid Hattmomarjaån står benkvarnen. Vid Sami finns det en timmerkoja och där kan det hända att själva Döden kommer på besök. Gunnar vägman växte upp i Mattina-byn, och vid Hagberga grind står älskaren i väntan, pinad av den kalla vinden från Torsmyren. Till Roomi kan man fly när kärestan gjort slut, och genom hela det här landskapet vandrar Sizzi omkring. Lasso, Råmyra skog, Hagbergaslogen nära grinden, Kvarnklinten, Lasso. När kolare Berg ligger på sin dödsbädd minns han Paindalen, myren vid Birgareslogen, Kerstulaön, kärret vid Tervo, Tärnsjön, Voimas isvik och Harja. Timmerhuggarna hör råmandet i Lammeloms isar, Gasken kommer från Särna i Sjö, och det är till Blodstensmyren, Pajso, So och dalen vid Kango man kan längta från anonymitetens myllrande städer.

Och de namngivna lokaliteterna ger av sin färg även i Svarta ballader, inte överflödigt tröttande utan effektfullt och poetiskt här och där. Himmelmora, Berga by, Torberga, Härnaön, Pallao, Härönäs, Hagberga fall och gård, Kärrmyra fall, Tärnsjön, Västnora kärr, Skamberget, Domberget, Hautuna hed, Västmora nor, Bårhällen, Stormyren, Hedsunda, Kersna, Hävamo, Vagnberget, Raiski, Berga fors, Savonaån, Hajsna, Slomlam, Mattna, Savo, Tanra, Raiso, Storbyn, Kestina, Brännby kvarn, Paljaka, Kaljo slog, Hörkensjön, Boberg, Bannbergasjön.

Här finns också alla beskrivningarna av den verkliga miljön, av kolarhistoriernas högst påtagliga, karga och ogästvänliga, men ändå så livgivande och flödande ödelandskap. Dan Andersson är kanske den förste vildmarksdiktaren i Sverige som hade vildmarken i blodet, som en del av sin natur. Han var ingen Forsslund, men han kunde ändå använda det han hade gratis, som Forsslund. Dessutom trängde snart det ärvda landskapet in i den religiösa spekulationens lyrik och befolkade abstraktionerna med en symbolvärld som är i högsta grad åskådlig och materiell. Finnmarkens vyer nästlar sig in och färgar det som annars kunde ha tett sig livlöst och bibliskt främmande. Bergen, de stilla, svala floderna och böljeslagen mot stranden smälter samman med den snäckbesållade havsstranden och den av rosor tunga porten.

Sång till västanvinden publicerades i Naggens julnummer 1918.