MEMENTO MORI

I maj 1917 träffade Dan Andersson Olga Turesson, och i juni skrev han så här till Eva von Bahr, som varit hans lärare i bland annat matematik på Brunnsvik och som just skulle gifta sig med Niklas Bergius: "Nu skulle jag kunna tala litet om henne också, men det tjänar ej mycket till. Hon är helt enkelt en härlig liten människa som arbetat gräsligt i hela sitt liv och har ett praktiskt förstånd som få, jag träffat, en klar och skarp blick på människor och ett osvikligt gott humör. Vermländska. Så fri från all sentimentalitet att det verkar rogivande att höra henne tala." Man planerade snart giftermål, och många var de brev som gick mellan Gräsberg och Gonäs, där Olga arbetade som lärarinna. "Du ska ha hand om kassan, det har blivit mäj alltmer klart, för jag kan inte sköta pengar", men i alla fall: "Du ska tro, jag är ganska hygglig att leva tillsammans med. Ja, jag skulle nästan vilja skrävla litet och säga, att jag är så hygglig någon kan vara." Men de ekonomiska problemen visade sig alltför stora. äktenskapet sköts upp, och Dan for iväg till Göteborg och Ny Tid.

I april 1918 kom Dan Andersson hem till Gräsberg igen, i en rasande snöstorm, och i maj hade han och Olga till slut bestämt att nu skulle uppskjutandets tider vara förbi. Men in i det sista fanns reservationerna och oron: "Flickstackarn tror nämligen inte att jag kan uthärda ett äktenskap och att det blir mycket svårt att ha mig." Olga bestämde sig emellertid för att låta Dan resa så mycket som hans rastlöshet påbjöd - och så blev det också. Hon ställde ytterst få krav, och deras samvaro tycks ha varit mycket harmonisk. I juni var de gifta - borgerligt - och de besökte hennes föräldrahem i Brunskog, och kunde ge sig ut att ro på en sjö mycket lik Väsman. Sommaren blev på det hela taget mycket idyllisk, men sämre gick det med det dagliga livet i Gonäs. Han var i andras ögon - så kände han det själv i alla fall - en odugling som inte kunde göra rätt för sig och som levde på hustruns arbete. Enligt henne skrev han helst från femtiden på kvällen till framåt midnatt, och från omkring tio på morgonen, då han steg upp, läste han mest och skrev brev. Han hälsade på i Gräsberg ett par gånger i månaden, och mycket ofta måste han ta tåget bort - långt bort.

Vid den här tiden arbetade Dan Andersson mest med en gammal idé, romanen om Uvbergsmordet. Erik Axel Granlund försvann ju efter händelsen 1913, och 1916 hade styvfadern Karl Ludvig begått ett nytt mord i Halvars, inte långt från Gonäs. Det här, och den ungefär samtidiga utgivningen av Martin Kochs Guds vackra värld, tycks ha varit det som fick Dan att börja skriva. Koch var en vän, och trätobroder, från tiden i Templarorden, och naturalismen och kriminalpsykologin i hans roman verkade inspirerande. Det kanske inte är generna som gör oss till förbrytare, men det är definitivt uppväxtåren.

I och med att De tre hemlösa blev antagen lämnade Dan Uvbergsromanen. Korrekturläsningen aktualiserade det gamla stoffet, och det blev viktigare att skriva på en fortsättning om David Ramm. Sedan kom spanska sjukan, och i november drabbades också Dan - när han skrev om Davids febersyner kunde han således ösa ur den egna erfarenheten.

Memento mori skrevs i Göteborg 1918 och lämnades kvar hos Emil Rosén vid återresan till Dalarna.