HÖSTMELODI

I Höstmelodi säger Dan Andersson farväl till sitt eget förflutna, till barndomen, ungdomen, minnena; till kärleken och sommaren. I avskedets ögonblick regerar ångesten - minnena betyder ingen glädje längre, och nuet har heller inget annat än mörka blomster att erbjuda. Men längtan finns. Längtan efter det som ska försona det förgångna, som ska bädda in ungdomens upplevelser i snöns barmhärtiga frid, och längtan efter den mörkrets örn som ska bebåda en förändring, som ska ge ett hopp om den slutliga våren. Hur ser det då ut i detta längtans förlovade land? Man måste säga att sceneriet ter sig mycket konkret framställt trots det abstrakta filosoferandet. Andra land, andra hav - stranden av en sällsam sjö - en gård med träd på en vågomsluten ö ute i sjön. Men det himmelska, bortomvarande landskapet utgör ingalunda slutpunkten, det är bara en station på vägen. Själen ska bli en sjungande harpa som brister och därvid smälter samman med evigheten, famnen av frid och tystnaden utan namn. Nirvana.

Dan Anderssons intresse för de indiska religiösa betraktelsesätten väcktes på Brunnsvik under våren 1915, då han läste Edwin Arnolds Asiens ljus, en blankversintroduktion till buddhismen och tron på ett uppnåbart Nirvana - "en syndfri, orörd, evig vilas lugn." Det var annars hinduismens Bhagavad-Gita som kom att stå för det viktigaste indiska inflytandet. Troligen var det Niklas Bergius som inspirerade till den läsningen, och under hösten nämner Dan verket för första gången i sina brev. Den materialistiska, ateistiska fasen var över - med buller och bång i Det kallas vidskepelse - och nu behövdes det något nytt, något att fylla tomrummet, något att stilla oron och ångesten. Inte bara dödssömnens frid och glömska, utan något som kunde ge en högre mening åt tillvarons meningslösheter. Så kände också många andra efter det att världskriget ryckt undan alla fotfästen, och civilisationsrationalismen på många sätt havererat. "Der Untergang des Abendlandes" var nära. Många vände blickarna mot öster, Tagore fick nobelpris och Ananda Acharya från universitetet i Calcutta höll föreläsningar. Dan Andersson tolkade det han läste och hörde på sitt sätt och hittade därigenom det han så väl behövde, livsåskådningsmässigt sett. En befriande död - men med en högre mening - men utan den bibliska, konkreta himmelstillvaron. Det slutliga uppgåendet i alltings enhet, nåden, upphävandet av all skuld. Över himmelrikets sällsamma sjö och blommande ö, genom harpan som brister, till den ändlösa famnen av frid.

Så här ser det ut också i Omkring tiggaren från Luossa. Drömmen om det som ska komma kläs i ett uttrycksfullt symbolspråk, och man kan tydligt se den andra världen uppmålad framför sig. Bergen, floderna, havet. Modern klädd i en rosenmantel i den gyllene dimman. Portalen med rosorna, de multnande vraken, sångerna under valven. Där kan vi ana den kristna himlen. Men det här är bara en målning av det som inte kan formas i ord, av det som finns bortom orden - "de formlösa land där det käraste vi kände ska bli glömt."

Slutpunkten var inte nådd här, än dominerade Schopenhauers pessimistiska livsförakt, än hade inte Dostojevskij gjort sitt inflytande gällande. Ännu fanns inte kärleken där och medlidandet - "allt som av kärlek är fyllt skall bestå och leva och vara som Gud" - men stegen dit var inte många.

Höstmelodi publicerades i Idun i november 1918.