KVÄDE

År 1906 sammanträffade Karl-Erik Forsslund på Storgården invid Väsman med två framgångsrika folkhögskolemän, Uno Stadius och Gustaf Ankarkrona. Här blev planerna lagda för skolan i Brunnsvik, som kom att förläggas till det Folkets hus som uppförts året innan på sluttningen ovanför Storgården. Från de lokala kommunpamparna fick man emellertid oväntat dålig uppbackning, och för Forsslund började en hård kamp för att få skolan att fungera - han verkade som föreståndare 1907-12 - och det blev från folkrörelserna som stödet och medlen kom. Brunnsvik blev arbetarungdomens folkhögskola. Naturvetenskapen hamnade i centrum - astronomi och biologi - och musiken, och tron på utvecklingen och entusiasmen höll i sig ända fram till världskriget. Men redan 1912, när Torsten Fogelqvist tog över från Forsslund, ändrades tyngdpunkten lite grand i riktning mot en kritisk, religionsbaserad humanism. Man behöver både tro och skepsis. Det här gjorde att man snart kunde ana sig till en viss polarisering av lärarkåren. Niklas Bergius var liksom Fogelqvist humanist, medan den naturvetenskapliga falangen representerades av bland andra Yngve Hugo och ekonomen Rickard Sandler. Det var de här "motsättningarna" Dan Andersson ställdes inför när han kom till Brunnsvik hösten 1914.

Den som fick mest betydelse för Dan var Niklas Bergius, den lärde katoliken som saknade akademisk examen, men vars "föreläsningar voro konstverk både till form och innehåll" (enligt Waldemar Bernhard som Dan lärde känna på vinterkursen). Bergius såg inte naturvetenskapen som en tillräcklig förklaringsmodell för (kultur)historiens utveckling eller för humanismen över huvud taget. De allmänna lagarna duger inte, alltför mycket hänger på den särpräglade, "utvecklade" individen, på den "psykiska kausaliteten", och det här var sådant som Dan med lätthet kunde ta till sig.

Fogelqvist var kanske inte riktigt lika lämplig som lärare, och Dan hade lite svårare för honom - trots att han fick tillbaka sina uppsatser utan rättningar. Det är ju också Fogelqvist som, i gestalt av den odräglige Domqvist, får klä skott i Det kallas vidskepelse. Det brev där han i egenskap av rektor tvingades redogöra för Dans tveksamma framtidsutsikter inför den orolige Stockholmsfadern gjorde heller inte saken bättre.

Men bättre skulle det bli, trots allt. Någon gång på sommaren 1916 besökte Dan och Bernhard Brunnsvik, och Dan hade med sig tidningen Stormklockan där En spelmans jordafärd fanns tryckt. Numret hade för övrigt blivit beslagtaget av någon anledning, och det var en ren tillfällighet att man räddat undan några exemplar på tryckeriet. Dan delade ut det han hade bland lärarna, och dikten gjorde sensation. "Torsten Fogelqvist gick fram och tillbaka med tidningen i handen, han var så upprörd att han ej kunde sitta, han skakade sitt huvud, då och då hörde vi enstaka ord från honom - fantastiskt - otroligt - grant - orgel - full orkester", skriver Bernhard. Efter den här händelsen var allt gammalt glömt mellan de båda, och de blev mycket goda vänner. Det porträtt av Fogelqvist som skulle ingå i Arbetsdagen är ju också mycket positivt.

Fogelqvist slutade på Brunnsvik i maj 1918 och blev därefter redaktör för Afton-Tidningen, och det är i denna egenskap han blir tilltalad av Dan Andersson i dikten Kväde (just i maj 1918). Fogelqvist skrev sedan ett långt och hyllande "olitterärt företal" när Dan Anderssons Samlade skrifter kom ut 1922.

Kväde publicerades i Ny Tid den 18 maj 1918.