HOS DEN ÄLDSTE FÖRLÄGGAREN

Att Dan Andersson hade fullgoda skäl att söka sig mer tillmötesgående förläggare - varför inte på den plats där de flesta hamnar till slut - det har vi klart för oss vid det här laget. Och det blev vissa problem även med David Ramms arv. Planen på en fortsättning av De tre hemlösa började ta form mot slutet av 1918, och under våren arbetade han intensivt med boken, som var färdig de sista dagarna i mars. Enligt en tidigare överenskommelse skulle alla hans verk först erbjudas Bonniers, men de refuserade - naturligtvis. Man tyckte att romanen gick väl mycket i åttiotalets stil, och ansåg att "Ni har ännu att söka tillägna er den moderna romanens form." Hur som helst gav Tiden ut David Ramms arv, som låg färdig i november 1919, och att kritikerna inte var överförtjusta det har vi redan kunnat slå fast.

Romanen börjar med ett nytt möte med berättaren från De tre hemlösa, den här gången hemma i barndomsbyn, och dominerar gör Davids rädsla att bli galen som förfäderna - som farfadern med släggan till exempel. Vid avskedet får berättaren ta emot Davids tjocka vaxdukshäfte, och det är en del av detta som utgör romanen.

David är tjugofyra år vid berättelsens början och sitter på ett tåg tillhörigt Canadian Pacific på väg österut, mot Europa. Han drömmer om de nu döda bröderna, och han träffar den resignerade svenske disponentsonen Hartman, som slår följe både i Chicagos opiumhålor, ombord på en Atlantångare och på en mindre båt från England till Sverige. Väl hemma i finnmarken plågas David av den påträngande, obehaglige Alexander Nilenius, som han faktiskt till slut flyr från ut i en stuga i skogen och ligger sjuk där en längre tid, i feberfantasier.

David reser så till Stockholm och hamnar i ett gäng av konstnärsbohemer, han träffar Hartman av och till, och han blir besinningslöst förälskad i den gifta Ziri. David och Ziri träffas överallt de kan, och så ofta de kan, men verkligheten kommer snart i kapp - med grubblet och skuldproblematiken. En kväll när han sitter på ölstugan Konungen och beklagar sig för serveringsflickan Monna-Lisa över sitt svinaktiga liv får han syn på en pinad, trött, öldrickande man som sitter där med huvudet i händerna. Samvetskvalen blir inte mindre av att det visar sig vara Ziris man. Men mötena fortsätter, och man blir allt modigare, till dess katastrofen kommer. Mannen överraskar dem i det egna hemmet. David är stark och kan värja sig, men situationen blir förstås fullständigt ohållbar.

Till slut ger sig David av upp till skogarna, men oron sitter kvar, och han börjar till och med umgås med Nilenius, som på sin snara dödsbädd ger honom en menande gåva - hammaren, den galnes hammare. David tänker, grubblar och skriver, och fastän han värjer sig i det längsta och kastar ut hammaren genom fönstret är han snart där. Han får en drömvision av Guds ansikte, och på morgonen sitter han vid landsvägen, sjungande och knackande sten, och letar efter Guds hjärta. Så tar han sig ut då Hartman en tid senare kommer på besök, och uppifrån stugan hörs föräldrarnas lovsång till Gud. David faller samman i befriande gråt. "De tacka honom, de tacka honom för allt detta! snyftade han."

Hos den äldste förläggaren publicerades i Frihet nr 7, 1920.