EN VISA I TACKNÄMELIGHET

Försörjningsbekymren blev alltmer pressande för Dan Andersson under våren 1917. De tryckta böckerna gav inga pengar. Översättningarna i På sju hav kom inte ut förrän påföljande år. Dikter, som skulle bli Svarta ballader, kunde ha getts ut utan honorar och kom att ges ut utan honorar. De tre hemlösa hade refuserats, Chi-Mo-Ka-Ma sköts upp, och samtidigt hade Dan planer på ett äktenskap - hur få den ekvationen att gå ihop? Grovarbetet lockade inte, men han vände sig trots allt till "gruvor och fabrik" och fick nej. Naturligt då att försöka utnyttja den förmåga han verkligen hade och erbjuda sig till brödskriveri.

Napp fick han vid Ny Tid i Göteborg genom Brunnsviksläraren Rickard Sandler, som var chefredaktör från september 1917 till augusti 1918. Andra uppgifter kallade dock på Sandler (på finansdepartementet), och i praktiken var det den tillförordnade Emil Rosén som Dan kom att få mest att göra med.

I juli 1917 anlände Dan Andersson till Göteborg och hyrde ett rum nära tidningen. En av arbetsuppgifterna blev att skriva kåserier under den stående rubriken "Sant och osant" och så småningom en längre "Lördagsbetraktelse" till veckosluten. Dan använde - som redan tidigare - signaturen Black Jim, och han skrev för det mesta burleska prosastycken med drag av Den Underbara Byttan. Det handlar om kristidens rofferier, om de giriga affärsmännen, om riksdagsvalet, om de "nästan värnlösa", om hembygden och människorna där, och mycket annat. I brev klagar han över att han inte fick skriva någon litteraturkritik, men några recensioner blev det trots allt - och mängder av osignerade smånotiser. Allra värst var naturligtvis att det inte blev någon tid över för författarskap under den här tiden, lika lite som under vintern på Brunnsvik. Svarta ballader kom ut under hösten, De tre hemlösa låg bortglömd i byrålådan, någon enstaka novell blev skriven, någon enstaka dikt publicerad och möjligen romanen om Uvbergsmordet planerad. Sådan var situationen på konstens domäner.

Naturligtvis trivdes inte Dan Andersson i Göteborg. "Gatorna äro smutsiga, då snön smält, och rägnet strömmar ned i floder. Jag går och går här, fram och åter mellan tidningen och matstället. En lång tid har jag nu larvat kring med trasiga skor, trasiga strumpor och våt om fötterna. Jag har lagat mina hängslen med snören och går alltid i ylletröja för att slippa betala tvätt på kragar." Han längtar till Olga och skogarna, där han inte kan försörja sig, och den enda trösten är lördagsnätternas varma, ljusa och tomma redaktionslokaler, som kontrast till Gräsberg, "ett missfoster mitt mellan bygd och obygd." Några dagar i slutet av september fick han ledigt för att resa hem, och i november "rymde" han och skickade Visa i tacknämelighet, "diktad av Black Jim vid hans avresa till skogarna" till Emil Rosén i ett brev. Rosén hade för övrigt fått en avskedsdikt redan i augusti - fast på skämt - av och för finnmarksskalden broder Joachim: "Broder Joachim du reser dit där vilda aplar glöda, och där åbrodd vissnar sakta invid hundraårig gård …" Dan kom under alla omständigheter tillbaka, tvingad av de ekonomiska bekymren, och det var inte förrän i april 1918 som han slutade för gott och bara sände in några enstaka kåserier ytterligare någon tid framåt.

En visa i tacknämelighet är daterad den 9 november 1917.