BRANDEN

Som så många av Dan Anderssons verk har De tre hemlösa en lång och besvärlig förlagshistoria. I april 1916 meddelar han i ett brev att han "skrivit 50 sidor på ett nytt prosaarbete", i juli att han skriver på "en novell på 100 sidor ungefär", och i september - till Bonniers - att han är "ganska långt kommen med Tre människor, en tragedi. I december skickade han manuset till förlaget, men det refuserades i mars 1917. En omarbetad version sändes in i april men refuserades också den. Sedan följde journalisttiden i Göteborg och inte mycket skönlitterärt arbete blev gjort då. I maj 1918 sålde han De tre hemlösa till Tiden, som efter vissa meningsskiljaktigheter gick med på en utgivning. Allt det här gjorde att debutromanen inte kom ut i bokhandeln förrän i september 1918, nästan ett och ett halvt år efter det att den slutförts.

Dikten Branden tillkom strax innan den första versionen av De tre hemlösa var klar, och mycket av stämningen, miljön och desperationen känns igen. "Hjälp min otro, Herre, jag tror."

Det är en berättare som återger David Ramms berättelse om sig själv och sina bröder i romanen. Han träffade den fyrtioårige David "för åtskilliga år sedan" under fiske långt inne i finnmarken. David bodde då i en liten stuga som en klosterbroder, arbetade det han måste och vistades annars mest bland sina trehundra böcker. Och det är en tung historia han berättar.

Barndomen dominerades av den lilla systerns död när David var sex år och av väckelsen, med all religiös läsning och alla grubblerier om Gud och djävulen som följd - inte förrän vid fjortonårsåldern gav den ångesten med sig. Men det kom snart en ny - den inför kroppsarbetet, tillsammans med oron för de båda bröderna. Johan Adolf är som det ser ut på väg att förlora förståndet. Han sitter mest i köket och småsjunger och fastnar i hörda yttranden och lider samtidigt djupt av att vara en avvikare. Karl Anton är mer besinningsfull, men å andra sidan håller han på att tappa synen.

Efter diverse kärleksproblem ger sig David av hemifrån ut till sjöss, men kommer tillbaka efter en tid och samtalar en kväll med Johan Adolf, medan regnet och stormen piskar rutorna. Dagen efter sätter han sig på nytt på tåget till Göteborg. Vi får sedan följa Karl Antons lidanden under en tids arbete vid järnvägen, medan David ligger sjuk i London och tas om hand av horan Crispi. Samtidigt som Karl Anton beger sig ut på vägarna, sjuk och med en revolver i fickan, lösgör sig David från Crispi och ger sig av mot hemmet. Nära Göteborg träffas bröderna och sätter sig - efter en natt på ett ruggigt kafé - på tåget hem. Sedan farmodern dött och blivit begravd åtföljer David Karl Anton till fattighuset, och längre fram, vid ett besök, går de båda till kyrkogården tillsammans och mår faktiskt rätt bra. Men så ser de plötsligt en man komma springande, galen, skrikande och med en kniv som han av och till måttar mot sin hals. Innan han försvinner i vägkröken ser de att det är Johan Adolf, och allt de kan göra är att falla ner i gruset i bön.

Branden publicerades i Afton-Tidningen i oktober 1916.