KVARNSÅNGEN

Som vi sett vacklade Dan Andersson i ungdomen mellan tro och tvivel, för att omkring år 1910 återigen hitta en bas i faderns odogmatiska kristendom.
Men sedan kom året som ombudsman med det utåtriktade livet och snart läsningen av Darwin, Nietzsche och Jack London. Ateism, materialism, evolutionstro. Men att det gamla gärna ville hänga kvar som en underton det ser vi inte minst i Kolarhistorier. Vreden mot de sociala villkoren och förtrycket är omisskännlig, men samtidigt finns där mystiken, folktron, världen på andra sidan gränsen. I Kolvaktarens visor dominerar fortfarande den ateistiska synen på tillvaron och det tillkommande - döden är sömnen som befriar och friden. Krigsutbrottet och tiden på Brunnsvik komplicerade den här lite förenklade och ibland högmodiga livsinställningen. Kriget innebar en kollektiv skuld som man inte bara kan "somna" ifrån, och på Brunnsvik fanns dels de "naiva" evolutionisterna, dels mystikern Niklas Bergius. Och det var Bergius som fick det stora inflytandet över Dan. Folktron kom tillbaka med all kraft i Det kallas vidskepelse, och en kristet färgad syn på det bortomvarande i lyriken.

Den första avdelningen av Kvarnsången är daterad den 2 november 1915 och ställer den trötta, utslitna, drömmande spinnerskan i kontrast mot den orosfyllde betraktaren. Det som jag hört ända sedan jag var barn är sången om dåren som är jag själv. Men det finns också en andra avdelning, som bifogades i ett brev till Rebecka Svensson i december, och som vi ser är dikten samtidig med vidskepelse-novellerna. I den andra delen hör vi dels jagets röst, dels kvarnens artikulerade sång, och situationen är mycket dramatiskt gestaltad. Jaget står i mörkret invid benkvarnen (märk väl) och vill tala med den om döden, samtidigt som han omöjligt kan befria sig från det materiellas trollkraft, den härliga jorden. Han vill minnas barndomen, blommorna och fjärilarna på ängen och samtidigt få vila och tröst genom kvarnens visdom. Men kvarnens sång är obönhörlig och kall och brutal. "Bullra runt och darra hårt i pina benen dina och blåsa bort i skyn." Det var inte det här jaget ville höra, inte den biologiska sanningen, och han ropar till kvarnen att tiga. Det finns ju i alla fall en som kan hjälpa, jungfruns son, även om han ingenting kan höra på grund av allt larm. Kvarnen överröstar; "stampa, tjuta, skära tänder sina - - gläfsa över graven hesa skall." Jaget fortsätter mana fram minnesbilder - solen över ängarna, örnen mot skyn, barnets lekar - men kvarnen mal allt mer obönhörligt, allt ihärdigare, allt grymmare. Till sist kan jaget bara ropa till Gud om själens frälsning, och plötsligt blir allt tyst, och fram smyger de heligas sång från ovan, och jaget bärs "mot en strand som sjunger av solvitt skum." Vila, pilgrim, sjunger kören, slut dina ögon, glöm oron och ångesten, allt det där är kvar i kvarnen. Vågen ska lyfta dig, det svallande havet ska bära dig. Så klingar Kvarnsången ut, och åter finns det någonting bakom dödens gräns, allt är inte bara drömlös frid.

Kvarnsången är den tjugofjärde dikten i Svarta ballader.