KARIS-JANKEN

Det finns uppgifter - noterade av Dan Anderssons barndomsvän Ludvig Eriksson - om att förebilderna till gestalten Karis-Janken är två till antalet. Porträttet i diktens första hälft skulle sålunda vara baserat på Jakob Andersson, medan i slutdelen Dans farfars bror Alexander Ersson stått modell.

Jakob Andersson föddes 1848 och var spelman och tillika träsnidare i Abborrberg inte långt från Skattlösberg. Jakob blev vid något tillfälle anklagad för att ha tagit ved ur kronans skog intill det torp där han bodde, och han dömdes förlustig torpet vid den rättegång som följde, men den som sedan ropade in egendomen lät honom bo kvar. 1913 bytte emellertid torpet ägare, och nu var det slut på pardonen. Jakob hamnade på fattigvården. Snart var han dock tillbaka vid stugan men kunde inte ta sig in, och under den tid som följde fanns han antingen där utanför eller på vandringar där han berättade för alla som orkade lyssna om den orättvisa han blivit utsatt för. Och i den här saken engagerade sig också Dan Andersson. Han besökte Abborrberg, och han fick besök av Jakob i Luossa. Dan skrev i ett brev till Rebecka Svensson att Jakob "har varit här och sjungit gamla låtar och spelat fiol", och att han var ledsen och klagade över sitt öde. "Förbannat alltsammans! Varför stängdes han ute från sin egen bostad? Inte rår han för att han är vriden och har sin fixa idé - det har vi nog allesammans förrästen - men varför ska människans låghet komma till uttryck just gentemot en sådan där?" I början av december 1913 dog Jakob Andersson.

I inledningen till David Ramms arv möter berättaren huvudpersonen hemma i finnbyn, och David visar på en liten, underlig hammare eller slägga, som ligger undanslängd bland gammalt skräp på en vind. Den är ett par decimeter lång, och skaftet är avbrutet. David håller den i handen, leker lite med den, knackar och lyssnar till klangen, och så berättar han om sina förfäder, Rammarna, bland annat om farfadern som ägt släggan: "En konstig bergsman vart han, som satt på vägkanterna och knackade sten, och sjöng besynnerliga sånger i takt med slagen till släggan - tokig, förstår du, en sorgens galning med långt hår, jag ska visst vara mycket lik honom …"

Alexander Ersson levde mellan åren 1827 och 1884 och bodde vid Långvasselheden. Det sades om honom att hans vansinne berodde på att han blivit slagen med sten som liten. Det hände senare att han blev som galen när han fick se stenar som liknade barndomens, och därför skaffade han sig en slägga och slog sönder alla han hittade med den aktuella färgen. Enligt historien höll han på en hel vecka med ett stort stenblock invid Dalkarlsberg inte långt från Mårtenstorp, och folk var tvungna att bära mat till honom för att han inte skulle svälta ihjäl.

Till de här förebilderna - inklusive den lilla släggan som Dan eventuellt hittat i verkligheten hemma i Skattlösberg - har så förbundet med djävulen blivit fogat, ett motiv som togs upp redan i Kolarhistorier, nämligen när Mats berättar Sagan om Vagnberget.

Karis-Janken är den fjärde dikten i Svarta ballader, och den tillkom någon gång 1915-16.

 

Foto Erik Lindberg

 
 
 
 

I novellsamlingen Det kallas vidskepelse läser den genomgående gestalten Olle vid ett tillfälle upp en berättelse för vännen Moris. Man befinner sig i en ödestuga vid Blyberg som Moris tillfälligt hyrt, Olle har kommit på besök, och natten står svart där utanför. Olle talar om Sichanka som med hjälp av trollkarlen Karis-Janken sätter olycka på sin värste ovän Ninas, och om hur Ninas en natt söker upp Karis-Janken och begråter sitt elände. Ninas lägger sig till slut att sova men vaknar vid midnatt av att huset darrar och ser på bordet tre grenljus som reflekteras och flerfaldigas i de mörka dubbelfönstren. Karis-Janken kommer in, sätter sig framför ljusen och läser Fader vår - framlänges faktiskt - och den lugnade Ninas tycker sig förstå att trollkarlen inte är i förbund med djävulen. Men sanningen är att Karis-Janken lovat Satan sin själ i ungdomen, och fått sin kraft på gott och ont därifrån, men att han nu vill gå Guds vägar, den stränge Gudens som noterar allt i sin bok. Det är på grund av allt det här som han börjar grubbla sig till vansinne och snart ses driva omkring på de höstliga vägarna. Han slår med sin slägga på stenarna och formar figurer av lera. Han sjunger i takt med slagen, och han gråter så fort han ser ett tänt grenljus. Till slut dör han någonstans i finnskogarna i Värmland, och "det var med nöd man fick släggskaftet ur hans järnstyva nävar."

När Dan Andersson lämnade Brunnsvik på senvåren 1915 var han upprörd, inte bara på grund av kärleksbekymren, han var också utled på de åskådningar som förordades på skolan - ateismen, utvecklingsoptimismen, natur- och soldyrkan, vandringssångerna. Det han helst ville skriva nu - och faktiskt påbörjade - var en hatskrift mot "den röda skolan". Han gav emellertid snart upp tanken, och det är i stället i Det kallas vidskepelse som angreppen finns integrerade. Olle, som i någon mån representerar Dan, kommer i en serie episoder i kontakt med finnbygdens kloka gubbar och trollmän och får erfara den andra världen genom dessa och genom spritindränkta, expressionistiska vansinnesvisioner. Där är Lasse Udd som berättar om den onde, där är landstrykaren med sin hemska historia, där är predikanten Stor-Andersson på bönemötet på Kavelås, där är de heliga varma källorna mellan Kerasso och Vaimula. Och där är framför allt den störste trollkarlen av dem alla, Karigo - verklighetens Nybo-Kalle - med sin surrealistiska trollgård på Ramnåsen och sina shamanistiska utdrivningar. Men där är också de aningslösa rationalisterna från folkhögskolan. Folkbildaren Domquist som docerar om baciller och stjärnor inför kafferepets fruntimmer av båda könen, och det sjungande, hurtfriska sällskapet på geologiexkursion.

Det kallas vidskepelse skickades till Tidens förlag i januari 1916. Manuset accepterades i februari, korrekturlästes i april och låg färdigtryckt i maj. Det dröjde emellertid ända till den sista september innan novellerna kom ut i bokhandeln och mötte en i stort sett oförstående kritik. Ironiskt nog var det Forsslund - han som tar mest stryk i boken - som till slut ryckte ut till försvar.