HAR DU TÄNKT PÅ

Det är en underbart konkret och lätt humoristisk bild av himmelriket och den ytterstadomen som målas upp i dikten Angelika. Basunen och orkanen, kliven ur graven upp i solens glans, vinden, de renande regnen, den långa, men trots allt till slut alltför långa väntan i den nya våren. Och så William Anderssons långa försvarstal, Satans servila invändningar, Williams svar, Herrens resignerat trötta visdomsord, Williams erkännanden, Herrens beslut att skicka William och Angelika tillbaka till jorden och Satans ironiska hånskratt vid Ebals port. Komiken vilar lättsam och avväpnande över följet av halvt chockade avlidna som vandrar tillbaka till Mamres lund för det nya försöket i en stilla förundran över vad det egentligen var som hände. Röken efter den yttersta domen förflyktigas, och där står William med den han alltid önskat sig men aldrig fick. Vad ska hända nu, hur kvalificera sig på nytt och till vad? Möjligen har Dan Andersson inspirerats till den här rundmålningen av Rudyard Kipling, som han ju sysselsatte sig med vid den här tiden - dikten började skrivas vid slutet av 1916. Tomlinson i Kipling-dikten med samma namn blir avvisad vid himmelrikets portar, men inte ens i helvetet får han komma in. Han har varken varit riktigt god eller riktigt ond, han är helt enkelt i avsaknad av en själ och skickas därför tillbaka till jorden och kroppen där han bäst hör hemma.

Dan Andersson vill över huvud taget gärna ge konkreta, livfulla beskrivningar av världen efter denna, även i de fall då syftet och den grundläggande religiösa synen är en helt annan. Till och med när tiggaren från Luossa drömmer om att smälta samman med alltet är det ett högst måleriskt landskap som träder fram inför våra blickar, och precis på samma sätt förhåller det sig i Höstmelodi.

Den lätta tonen inför efterlivet finns också på andra håll i Dan Anderssons diktning än i Angelika. I En tröstesam visa till idealisten och läraren Angelman är det spelmannen Bogg som hittar sin gamle lärare otröstlig vid vägkanten och spelar för honom, och då bland annat om det tillkommande. Om Herren som sitter där med världar till domsal och stjärnor till tron och låter själen tvättas i stjärnljus och skammen brännas till en aska för vinden. I Gillet på vinden får skalden påhälsning av den döde Jonatan Jonsson och frågar honom hur det egentligen förhåller sig - "säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam?" Men allt Jonatan kan berätta om är den allra högsta sången som han hörde på en stjärna en gång och som fick honom att brista ut i en hejdlös gråt.

Det finns emellertid också andra beskrivningar av den andra sidan, mörka och allvarliga och utan den minsta humor. I Purgatorium hamnar jaget i alla fall efter långa irrfärder i korsets herres ljusa land och mördaredräkten rivs av. En eldslåga viner fram och sätter jaget i brand i ett hav av ljus. I Syners febervisioner känns skulden alltför stor för att Guden över huvud taget ska kunna göra något. Har du verkligen ett rum i himlen för ett barn av onda nätter - kan du verkligen driva djävlarna ur ännu ett svin? Och i Fången är Guden hög och hård och vred trots den bländande klädnaden.

Ofta hänvisas det också mer i förbigående till dom och uppståndelse i Dan Anderssons diktning. Botgöraren ber gudarna om en lindrig dom, spelmannen vill spela ända till uppståndelse en gång, i Benkvarnen ingår uppståndelsen i livets kretslopp, i Gengångare kommer de döda ilsket vandrande genom snönatten till den ensamme kolarens koja, och i Har du tänkt på väntar de slagna miljonerna på sin domstund vid Domarens stol.

Har du tänkt på lämnades kvar hos chefredaktören Emil Rosén när Dan Andersson övergav Ny Tid och Göteborg våren 1918.