ANGELIKA

Förlagshistorien kring Svarta ballader är en av 1900-talets stora litterära skandaler, men det är samtidigt svårt att bilda sig en klar uppfattning om turerna i det som egentligen hände. Arbetet på en ny diktsamling började i alla fall redan 1914, och det fanns ett manuskript benämnt Dikter, som var klart i augusti 1916 och som sändes både till Tiden och Bonniers. I maj hade för övrigt Dan Andersson rest till Stockholm och som ett smakprov visat Purgatorium för Tidens förlagschef, som emellertid inte alls tyckte om den. Bonniers ställde sig först positiva till dikterna, men meddelade snart att något honorar kunde det inte bli fråga om, och Dan begärde därför tillbaka manuskriptet. Den här mysteriösa "refuseringen" förde det goda med sig att många nya, starka dikter kommit till när väl Svarta ballader blev av.

I maj 1917 anhöll Dan om ett förskott hos Bonniers eftersom han hade en diktsamling på gång "vilken alldeles säkert kommer att säljas i flera upplagor, till jul". I juli sände han Svarta ballader till förlaget, och fick återigen svaret att vi ger ut den - men utan honorar. Dan vidarebefordrade den då först till Åhlén & Åkerlund och sedan till Framtidens förlag, men båda refuserade. Så kom det sig då att han den 15 augusti skickade tillbaka dikterna till Bonniers. Han skriver: "Då det av vissa skäl för mig är absolut nödvändigt att få medsända dikter ut i bokmarknaden i höst, föreslår jag Eder att antaga dem till utgivning detta år /…/ och är jag villig som honorar endast motse ett visst av Eder fixerat belopp för senare upplagor." Den 19 augusti insisterade han i ett brev att "det vore av stor vikt för mig att få ut dem fortast möjligt", den 20 augusti kom kontraktet, och i november gavs Svarta ballader ut. Dan Andersson fick tjugofem gratisexemplar för sin insats som författare till en av seklets mer betydande svenska diktsamlingar.

Men varför hade han då så bråttom, varför kunde han inte vänta? Skälet är antagligen en rädsla att Harry Blomberg blivit påverkad av honom, och att han, om Blomberg kom ut först, skulle se ut som en epigon. Blomberg, som nära vän, hade nämligen fått läsa dikterna under våren, och i juli hade Dan fått besked om att kamraten skulle debutera hos Bonniers, och att han dessutom fått tvåhundrafemtio kronor i honorar. Därav brådskan således. De här uppgifterna, som lämnats av Waldemar Bernhard, kommenterades långt senare av en irriterad Blomberg. Enligt hans version träffade han Dan på ett tåg till Stockholm under sommaren, och det var då de båda fick klart för sig att den andre skulle ge ut dikter till hösten; de hade nämligen var sitt kontrakt att visa upp, och Blomberg förvånades storligen över Bonniers behandling av Dan. Som Gösta Ågren visat har Blomberg troligen mints fel - mötet ägde rum senare på hösten - och skälen till Dans panik, som för övrigt var obefogad, är nog dem Bernhard lade fram.

Angelika ingår i Svarta ballader som den tjugotredje dikten, och det lär väl inte råda någon tvekan om vem Dan tänkte på när han skapade sin titelgestalt. Det fanns ett utkast klart i december 1916, när den "hemliga" förbindelsen med Brunnsviksförälskelsen fortfarande låg mycket nära i tiden.