JAN FRÅN TUNA

De underliga människorna, finnmarkens original, träder fram redan i Kolarhistorier, som frambesvärjade av kamraten Mats vid milan. Skinnar-Lasse som vandrade runt och tillverkade skinnfällar och blev ursinnig om han stördes medan han höll på, och som inte åt en tugga mat innan han var klar, hur lång tid arbetet än tog. Han hade fyra, fem västar på sig, ihopknäppta med nedersta knappen och innanför ett par tre hundvalpar, och han var lortig och eländig. Och Dobb-Lasse som gick naken sommar som vinter med bara ett skynke om sig och en hätta på huvudet, och som alltid ljög när han berättade. Och Melpa-Pelle och Jan Mattsson och Våg-Jan och .... Det här var män ur det förgångna, men det fanns också senare original som dök upp hos Adolf Andersson i Skattlösberg, och som Dan kunde se på landsvägen med egna ögon. Och hit hörde Tun Jan-Erik Ersson.

Tun Jan-Erik var en välkänd gestalt i trakterna runt Grangärde omkring sekelskiftet, och han levde kvar i människornas minne långt efter sin död, även utan Dan Anderssons förmedling. Han föddes i Grängesberg år 1862 i ett litet hus nedanför sanatoriet, och hans far, Thun Erich Ersson, hade blivit anställd som dräng i gruvan 1845. Thun Erich var född i Rimbo utanför Uppsala och kom från Tuna - därav antagligen namnet - till Björnhyttan 1838; fattig, tiggare och sjuklig enligt husförhörslängden. Tun Jan-Eriks mor hette Stina Olsdotter, från Grängesberg, och han var den yngste av sju barn, där tre nådde vuxen ålder.

Tun Jan-Erik hamnade så småningom på Grangärde försörjningshem, Pellby eller Pärlby, och därifrån företog han långa vandringar i bygden - och obygden - och ofta blev han väl mottagen eftersom han inte betraktades som farlig eller aggressiv. Han sjöng gärna till ackompanjemang av en liten speldosa, och han höll gärna långa föredrag för folk. Och gick, det gjorde han, för om han slutade då skulle det riktiga slutet snart vara nära. Det värsta han tog sig före var tydligen att grimasera utanför fönstren och visa sina könsdelar för pengar.

Det som man mest kom ihåg honom för var annars att han smyckade ut sig med medaljer och ringar och fjädrar och pärlor, allt som han kunde komma åt, och säkerligen även rosor i knapphål och hatt. I ett brev till sin syster antyder Dan Andersson en annan egenhet när han i en beskrivning säger om en person att han "slänger med skeden precis som Tunjan-Erik, den försynen måste beskydda!" Tun Jan-Erik dog av kräfta på Pärlby i oktober 1923.

Dan Andersson påminde sig tydligtvis det gamla originalet i samband med att han började läsa Dostojevskij under journalisttiden i Göteborg, och det är nog som en gestalt ur den världen vi bör betrakta porträttet i Jan från Tuna. De traderade attributen finns där, och gestaltens egenheter och beteenden, men tonvikten ligger på lidandet och skulden. Jans egen övertygelses kraft, drängarnas hån och duets upprivande upplevelse; om nåden till förståelse ges. Hjärtats oläkliga sår som till sist kan utgöra grunden för en meningsfull insikt om tillvarons villkor. Tun Jan-Erik porträtteras också i David Ramms arv som gestalten Tun-Lars, traktens dåre. Han blir här hånad och förnedrad av romanens onda genius, Alexander Nilenius. Tun-Lars, med vinteröverrockar och pälsmössa i värmen, gör sig galen och jamar som en katt, medan Nilenius sätter maskrosor i knapphålen på hans rock och sedan får Lars att i timtal sjunga sin visa om Sakkeus. Morgonen efter sätter Nilenius sporrar på hans stövlar och ser skrattande honom ramla omkull när han försöker stappla bort längs vägen.

Jan från Tuna publicerades i Julfacklan 1917.