KRIGSSÅNG

Det var naturligtvis inte med glädje försvarsnihilisten Dan Andersson hälsade krigsutbrottet hösten 1914, och skälet var inte bara den egoistiska oron över hur det skulle gå med den inhemska bokmarknaden. Vi har sett hur han med all kraft försökte undgå värnplikten, och hur han blev kvar bara en dryg månad på I 13 i Falun, om än det var på grund av sjukdom han tog sig därifrån.

Försvarsfrågan stod högt på dagordningen i Sverige efter borggårdskrisen i mars. Socialdemokratin var i princip antimilitaristisk, men Branting i mindre grad så än de yngre bland de radikala. Till partikongressen i augusti kom sålunda ett förslag att partistyrelsen skulle kritiseras för att "alltför mycket skattat åt en positiv försvarsståndpunkt." Förslaget - som avvisades med knapp majoritet - hade lagts fram av Adolf Malmborg, som vi känner väl vid det här laget. Dan var förstås påverkad av Malmborg, men kunde samtidigt inte ställa sig lika kategorisk; problemet är "en smula för mycket invecklat för min okunniga själ", som han skrev i ett brev.

Mörkret och fasan i Krigssång, som skrevs i samband med krigsutbrottet, kan man dock inte ta miste på, lika lite som i ett par andra dikter från den här tiden. I Krig - publicerad den 11 augusti i Social-Demokraten - sitter Gud och betraktar futtigheterna på jorden och reflekterar cyniskt över det han ser. De tröga, krälande maskarna har skaffat sig kanoner, minsann, och försöker tävla med djävlarna i ondskap. "Det bullrar, det flammar, det är byar i brand, det luktar blod, det jämrar sig från svartbrända land." De blev skapta för att älska, men deras lust är att strypa - lika bra att förinta jorden, det blir ingen trevnad förrän den är död. I Generalen - ett utkast i manuskriptboken - sitter den höge militären med ryggen mot en ek och skådar ut över sitt blodindränkta slagfält. Men våren blommar, humlorna surrar, och när han dör hinner generalen inte ens tänka över "det stora han gjort", och vi - vi kommer inte ens ihåg hans namn.

Kriget pågick ju ett tag, och 1917 i Göteborg blev Dan påtagligt påmind om det i samband med att han intervjuade män som upplevt striderna till sjöss, och i samband med en resa en vecka i oktober med trålaren August till Skagen och vidare ut på Nordsjön. I Maskinrummets män berättar eldarna om "den natt när minan hälsat på" och "i dödens käft vi sågo sist excenterskivan gå". Deras liv "var vigt åt kol och eld, begravna utan järn, när grym torped gav oss en grav bland slagg och krossat järn." Det här kan vi kanske i värsta fall se som en hyllning till arbetsgemenskapens riktiga män, men i Torpedsången är tonen en annan. Torpedens sång är fruktansvärd när den river upp fartygsbuken och slungar ut slavarna i havet. Det var bröder som byggde båten, och bröder som dödade bröder. "Det var bröder och bödlar på samma gång, de som laddat den tysta torped, och de som ni ha kanske sänkts, bland tång och koraller ner."

Krigssång ingår i kvarlåtenskapen.