KOM LYSSNA

Det var kanske på fryspunkten och en något hård vind blåste från norr. Den blir skarpare när den går över Stensjömyrarna; det är som funnes det en magasinerad köld i dem." Och stormen blir värre, den släcker ibland lyktskenet när de båda skyndar iväg genom natten, den tjuter under det tröstlösa arbetet och ryter och svär i storskogen - stormen som är kolvaktarnas värsta fiende, vinden som rider omkring, klagande och kall, och som ibland lockar till sömn med sin förföriska vaggviseton. Stormen som härjar och förstör och rycker bort försörjningsmöjligheter. Den som den döende kolaren Berg ser hustrun ta ett nappatag med: "Minns du rågen du rodde i rasande storm? Mellan drivis som brakade, sjöar som slog, du höll åran hårt som satan den natten, och döden såg dig och han kände nog dina händer av järn, dina armar av stål som höll slagsmål med Tärnsjöns vrålande vatten." Stormen som kan ge handräckning åt elden och bränna ner hus med eller utan dem som bor därinne - "allt är mitt i natt - jag är stark och gammal och van." Och stormen som över huvud taget gör livet lite småsurt för dem som av någon anledning måste ut, och som blåser irrande och hård från Torsmyren.

Men det finns också en storm som blåser utanför rutorna och som framhäver tryggheten - om någon sådan kan finnas - innanför de skyddande väggarna. Spökhistoriernas bakgrund, berättandets kontext. Som för Olle och Moris i ödestugan vid Blyberg. Som för berättaren på sin vind när Jonatan Jonsson druckits upp i månskenet, och "stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä." Som för Dan Andersson själv i ett brev: "Jag önskar ni finge se de här nejderna en stormig månskensnatt. Om man stannar på bärgen nattetid och ligger under träden hör man vinden som ett stötvis, åskliknande buller. Det är som om hon rullade fram med kanonvagnar över trädtopparna." Stormen kan sjunga styrka och locka till att komma ut när den viner vild i apel, pil och hägg. Och den kan sjunga oro och ångest och sömnlöshet. "David ligger och lyssnar och hör hur stormen norr ifrån dånar. Det är bäst att inte tänka mer, bara lyssna. Men står inte någon jätte därute och mumlar i blåsten, är det inte tungbröstade röster, ångestfyllda ord, som myllra kring stugan?" Ibland smälter det yttre och inre samman expressionistiskt som när tiggaren Simon håller sin predikan. "I ett dike en stormnatt med en liter ska en ligga /…/ se träden piska varandra, höga grenar gnissla som hat. Se moln som vänlösa män i ändlösa öknar fara, när alla de snälla sova med sin Gud och sitt kärleksprat."

Det finns en storm som kan överbringa budskap - "Men ginge en storm över Harja skär så bad jag den hälsa till kojan där." Det finns inre stormar - "Jag har trott att alla stormarna som rasat i min själ skulle blandas till en vansinnigs sång." Och man kan möta Gud och döden i stormen - "Jag hör en storm som går på vingar tunga, och midnattsåskans vita blixtar ljunga. Hell, tordön, hell! Jag svänger högt min hatt, och hälsar livets svala avskedsnatt" - "det rumlar av åska och blixtrar vitt bakom Skambergets röda häll /…/ kanske kommer han ner ur åskbyn och klämmer ihop mitt bröst."

Den storm som blåser i Kom lyssna är en annan storm, stormen som en livets symbol, med den allsmäktige Guden vid ratten, och med hamnen som en gång måste finnas där att lägga till i. Som i Sång till västanvinden där den stilla ska be för mig när jag står vid den mörka dörren. Som det mjuka och tystnande suset i Vaggvisa.

Kom lyssna bifogades i ett brev i november 1913.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto Henry Eriksson