VAGGVISA

David Ramms syster Greta dog vid ett halvt års ålder när David själv var sex år, och precis detsamma hände Dan Andersson med hans syster Augusta. Vi får därför förmoda att det som sägs om tilldragelsen i De tre hemlösas första kapitel har sin direkta motsvarighet i verkligheten. Att Dan drömde om Augusta precis som David om Greta. Att hon kom till honom i sin vita svepning, men ändå var äldre än när hon låg i vedboden med svarta slantar på ögonen. Att han såg henne vinka ute på myren och att det fick honom att rusa ut i sankmarken. Och att han alltid hädanefter förknippade kors - som det han burit hem från snickaren att sättas på systerns grav, som det på farmoderns psalmbok - med döden, med den otäcka döden.

Nästa dödsfall i familjen var alls inte lika dramatiskt. Farmodern Anna Stina hade legat sjuk länge i skolhuset i Skattlösberg när hon dog 1904, och hon hade varit ganska besvärlig av och till. I De tre hemlösa sitter hon i sängen och ropar till sig alla i familjen och bekänner sina små, små synder. Bland annat måste fadern bränna sidenhalsduken som hon alltid bar i kyrkan och psalmboken - för dem hade hon stulit. Nu brinner dom, säger David - och så dör hon: "Då - är allting klart. Tag undan de här kuddarna - så där - nu tack allihop -"

Döden var förstås alltid en nära realitet i obygden - och inte bara där - vid den här tiden. Spädbarnsdödligheten var hög, olyckstillfällena många, och risken fanns alltid att man kunde dö tidigt i lunginflammation, tuberkulos, kräfta. Och döden är en nära realitet i Dan Anderssons böcker, såväl i prosan som i dikterna.

I Vaggvisa är det livets vaggande visa vi hör susa i de tunga skogarna, och det är den som helt enkelt bara tystnar när vi bärs bort av de svarta männen och bäddas ner i jorden. I Visa vid kolvakten kan vi känna en längtan efter den död som befriar från det hårda och ångestfyllda slitet. I Gengångare existerar det ingen gravens ro, hatet ska finnas kvar för alltid, och jämret ska aldrig ta slut. Den gamle ser med ett slags panteistisk förtröstan fram mot blommorna på graven, och i Benkvarnen spirar hoppet om en förening med det biologiska alltet. Till och med i den livsflödande Min väg tar sig döden in bildvägen och spikar frihetens kista. Dödens frid är vad man kan hoppas på i Du liv, Botgörarens död är svår eftersom man ingenting vet om vad som ska komma, och Dödens död tröstar med sitt sövande, honungslena tal. Sizzi dör, och den kämpande skalden ligger där fredligt som tack för allt besvär.

I Visa, tillägnad all ömklighet är det för ovanlighetens skull sorgen själv som får krypa ner i graven, och för Jöns lekare är askan, det vita och lugnet den bästa lösningen, ser det ut som. Även vinet kan bli något att använda som fortskaffningsmedel in i drömmarnas himmel. Postvagnens bud är inte sällan dödsbud, och Predikaren har inte mycket till övers för tillvaron på den här sidan graven. Stormen i Kom lyssna söker sin hamn, och döden i Krigssång är mer än vanligt påtagligt fysisk.

Jan från Tuna, Angelika och William, miljonerna i Har du tänkt på, alla befinner de sig i dödens närhet, på den ena eller andra sidan. Karis-Janken med nävarna hårt om släggan, de darrande benen i spinnerskans skjul, modern som brann inne, dödsdrömmen hos den äldste förläggaren, Höstmelodis nirvana, maskarna i Memento mori, den mörka dörren i Sång till västanvinden, höstens hotande död i Hemlängtan. Det är inte ofta som Döden inte på något sätt tar sig in i Dan Anderssons diktade världar.

Vaggvisa finns i en manuskriptbok från 1914-15.