PREDIKAREN

Någon gång vid mitten av 900-talet f. Kr. efterträdde Salomo sin far David på Israels tron, och successionen var inte problemfri eftersom det egentligen var den äldre halvbrodern Adonia som skulle ta över. Adonia försökte senare, genom Salomos mor Bat-Seba, få sig ett fördelaktigt gifte, men denne insåg faran, reagerade omedelbart och lät dräpa honom. Salomo är annars mest berömd för två saker. Dels det enorma tempelbygget i Jerusalem och ett nästan lika imponerande kungligt palats. Dels visdomen. Så dömde han till exempel vid ett tillfälle mellan två skökor, som stred om ett barn som båda ville ta till sig. Jag hugger itu det med mitt svärd, sade han, så får ni ta var sin halva, och den ena skökan accepterade, men den andra tyckte att nu gick det väl långt. "Given henne det levande barnet; döden det icke", vädjade hon, och vi förstår förstås vem som drog det längsta strået - det här motivet tog för övrigt Bertolt Brecht upp i Den kaukasiska kritcirkeln.

Det står i Första Konungaboken att "Gud gav Salomo vishet och förstånd i mycket rikt mått och så mycken insikt att den kunde liknas vid sanden på havets strand." Salomo "diktade tre tusen ordspråk, och hans sånger voro ett tusen fem /…/ Och från alla folk kom man för att höra Salomos visdom, från alla konungar på jorden, som hade hört talas om hans visdom." Kom gjorde exempelvis drottningen av Saba från något land långt söderut. Hon blev mycket förundrad över att han kunde ge svar på alla hennes frågor, och skildes från honom först sedan man utväxlat rika gåvor.

Salomo var gift med en dotter till Egyptens Farao, men han älskade också massor av andra kvinnor. "Han hade sju hundra furstliga gemåler och tre hundra bihustrur", och de här kvinnorna förledde den åldrade kungen att avfalla från Gud. Gud vredgades och folket vredgades, och det kom till ett uppror som visserligen slogs ner. Allt det här bidrar till den bild av Salomo som så småningom växte fram. Vis men utlevad, en resignerad livsnjutare, en utbränd cyniker, och det är som sådan han uppträder i Bibelboken Predikaren.

Predikaren tillkom antagligen sent, kanske inte förrän på 200-talet f. Kr., och har således ingenting med den gamle kungen att göra. Underligast är kanske att den över huvud taget finns medtagen i Bibeln, för den tro som predikas är minst av allt religiös. Det finns ingen mening med livet, makterna bryr sig inte om oss människokryp, och allt är fåfängligheters fåfänglighet.

I de första kapitlen finns en ramfiktion, men i övrigt består boken mest av sentenser och ordspråk. Predikaren talar om sig själv som kung och Davids son och om sitt liv och verk, men "jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som händer under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind."

Dan Andersson har tagit fasta på själva situationen, där den vise sitter och skriver om natten med darrande hand. Utled, men omgiven av all denna världens goda. Kvinnorna bakom förhänget, vinet, slavarna, guldet. Men manteln hänger i tomma rum, och vishetens skratt klingar stillsamt och dödskallt. Det är tydligt att Dan läst noga i den bibliska förlagan innan han gett fantasin fritt spelrum.

Predikaren ingår som den artonde dikten i Svarta ballader, och den trycktes första gången i Naggen i juni 1917.