POSTVAGNEN

Redan under medeltiden kom det invandrare från västra Finland till Sverige, men immigrationen ökade kraftigt in på 1600-talet, och nu var det främst östfinnar som bröt upp från sina hemtrakter i Karelen och Savolax. Dels började svedjeskogarna tryta för dem, dels var den politiska oron stor i området, och skärmytslingar förekom med Ryssland. Samtidigt tog kungamakten emot finnarna med öppna armar, eftersom de erbjöd en möjlighet att få de stora skogarna i Mellansverige uppodlade. Strömmen av invandrare avtog vid århundradets mitt när tiderna på nytt blev lugnare i östra Finland, och dessutom kom, år 1638 under drottning Kristina, ett förbud mot svedjebruket.

Vid 1600-talets början låg skogarna omkring Grangärde och Ludvika praktiskt taget öde, och bebyggelsen var koncentrerad runt Väsmansystemets sjöar. Det var till de här skogarna finnarna nu kom, med lite utsäde i en dosa, inte mycket annat, och levde ett slags nomadliv från den ena svedjan till den andra. Men möjligheten fanns alltid att deklarera sig bofast och få ett torp av kronan och en fullt ut laglig äganderätt. De första nybyggarna slog sig mestadels ner på näs och uddar, och först nästa generation sökte sig upp på höjderna. Då byggde man en rökstuga på sydsluttningen, och när det eldades i ugnen utan skorsten fick man förstås hålla till någon annanstans. Men så vädrades röken ut, och stenarna bevarade värmen under lång tid. I det här pörtet höll hela familjen till, inklusive då och då de kringdrivande existenser som gästfrihetens lagar bjöd att ta emot. Man behövde mycket mark för svedjebruket; varje svedja räckte bara en säsong, och det kunde därför vara långt mellan gårdarna. Så kom då svedjeförbudet, och man började i högre grad än tidigare bryta åkrar. Skälet till att man plötsligt från statens sida gav sig på finnarna var naturligtvis gruvdriften. Det behövdes träkol till hyttornas masugnar, och det gick inte längre att torparna brände ner skogarna. Snart fick de också bo kvar bara om de levererade kol till gruvbolagen, och förvandlingen från fria män till slavar gick fort. Under 1700-talet integrerades de mer och mer med de infödda, men man kom inte ifrån att de betraktades som tillhöriga en lägre ras. Koltvånget togs bort vid 1800-talets mitt, men då hade det som framgått yppats nya möjligheter att utöva förtryck mot folket i skogarna.

Men så småningom kom i alla fall postvagnen - eller postbärare till fots - och i någon mån minskade avståndet mellan ödemarkens själar.

Dan Anderssons dikt Postvagnen publicerades i Den svenska postiljonen 1914, möjligen som ett beställningsarbete, men den kan inte avfärdas som bara ett stycke brödskrift. Här finns en egenartad spänning mellan realistiska stämningsbilder, sentimental brevromantik och närmast hyperboliska överdrifter. Det är inte vem som helst som skakar de här stroferna ur ärmen.