DE ÄLSKANDES VIN

Charles Baudelaire gav ut sin oerhört inflytelserika diktsamling Les Fleurs du mal (Ondskans blommor) år 1857, och det är här vi kan se startpunkten för
mycket av 1900-talets lyriska modernism. Baudelaire, som föddes i Paris 1821, förlorade sin mycket gamle far vid sex års ålder, fick en styvfar som snart var general, och vad beträffar livsföringen under ungdomsåren fanns det all anledning till oro - opium, hasch, en könssjukdom. Han skickades därför av föräldrarna på en sjöresa till kolonierna, men vid Mauritius hade han fått nog - han likaväl som de skandaliserade medpassagerarna - och återvände till Frankrike, där han började leva i bohemkretsarna, provokativt såväl till utstyrseln som till beteendet. Farsarvet tog slut, skulderna växte på hög, och hans herostratiska ryktbarhet kändes minst sagt besvärande för familjen. 1844 vidtog man den extraordinära och förödmjukande åtgärden att förklara honom omyndig - ett hårt slag naturligtvis, och början till en lång period i stor förvirring. Revolutionen 1848 väckte honom för en tid, men Napoleons kupp 1851 satte stopp för alla hans politiska intressen. I övrigt var det nu skrivandet och ett författarskap som han försökte satsa på för att om möjligt slå in en sprängkil i mörkret och depressionen.

Tre upplevelser är speciellt viktiga för tankeinnehållet i Les Fleurs du mal. Först mulattflickan Jeanne Duval, skådespelerskan och den stora kärleken i Baudelaires liv, till den grad faktiskt att hon drev honom till ett självmordsförsök. Hon var mörkret, vällusten och lasten - den svarta Venus. Så den vackra, firade Aglaé Sabatier, "la Présidente" över den fina världen - den vita Venus. Och till sist Edgar Allen Poe, som Baudelaire formligen dyrkade under en period; skräckberättelserna, mystiken, lyriken.

Vad är det då som gör Les Fleurs du mal så epokgörande? Antagligen är det fråga om en kombination av många centrala egenskaper. Det finns en ytterst krävande och sparsmakad inriktning på formen; inga långa ordflöden som hos romantikerna utan idel koncentration. Vidare bristen på subjektivitet; inga bekännelser, utan mystik och symbolik. Och det finns en betoning av att dikten betyder allt, den är en väg till kunskap, ett rus, ett sätt att leva, närmast en religion, en shamanism. Dessutom blir läsaren ofta överrumplad och provocerad genom hemskheter och medvetna brott mot konventionerna, både innehållsligt och formellt. Slutligen: Det är nu som den moderna, alienerade storstadsvärlden träder in på lyrikens arena. Blommorna är den helt nya skönhet som kan skapas direkt ur ondskan, stadens ondska - kanske.

Den tredje av diktens sex avdelningar handlar om vinet, ett av de artificiella paradisen, och en tröst gentemot staden och det onda. Och här finns, bland fem dikter, De älskandes vin, som Dan Andersson översatte under våren 1920. Inalles sju Baudelaire-tolkningar finns för övrigt bevarade från den här perioden, och man kan mycket väl tänka sig att Dan, som så många andra, fascinerades av såväl Baudelaires trassliga livsomständigheter som av hans diktning.

De älskandes vin publicerades i Frihet nr 2, 1920.