MORGONVÄKT

Dan Andersson hade många litterära planer under sitt sista levnadsår - allt var inte bara depression och rastlöshet - och det finns en hel del fragment bevarade av projekten.

Romanen David Ramms arv, den som fick ett så dåligt mottagande, skulle till exempel få en fortsättning i Vägen. Arbetet påbörjades redan under våren 1919, och man vet att Dan skrev på boken i januari 1920. Man kan också följa idéutvecklingen och ana sig till ungefär vart han var på väg. 1919 dominerade inflytandet från den indiska stoicismen i Bhagavad-Gita, som han läste intensivt i, och gestalten David Ramm fick i samma mån ett allt starkare andligt inre. "De som äro visa i andliga ting oroa sig varken för levande eller döda", som det står i den indiska urkunden. Men 1920 kommer nya tankar in om kärleken och försoningen som en lindring av meningslösheten i skulden och lidandet. Det är sålunda möjligt att romantrilogin om David Ramm skulle ha klingat ut i ett slags optimism och kärlekssyntes. Man får stå ut "tills den tid kommer, då lidandets flod stängs till", till dess "Själens frigörelse från jorden" är ett faktum.

Under hösten 1919 och början av 1920 skrev Dan Andersson också på en annan roman, Arbetsdagen, som skulle handla om konstnärsvännerna i Stockholm, främst landskapsmålaren och expressionisten Martin Åberg - fiktionens Sven Clement. Här finns en konstutställning med som ägde rum i verkligheten, här finns utfall mot kritikerna, och här finns ett sympatiskt porträtt av Torsten Fogelqvist, men annars rör sig det mesta om gestalten och fenomenet Martin Åberg, mannen som inte förstod hur fruktansvärt livet är. Problemen med Arbetsdagen visade sig till slut oöverstigliga, och i mars gav Dan upp. Bland annat började det stå klart att "boken skulle komma att få alltför tydlig hänsyftning på vissa ömtåliga ting", och Dan avskydde nyckelromaner. Fragmenten och en bevarad synopsis tyder dock på att både Bhagavad-Gitas stoicism och den nyvunna kärlekssyntesen skulle få en plats i boken.

Redan 1917 hade Dan Andersson gett sig i kast med Den Underbara Byttans berättelser, en satir mot akademism och litteraturkritik, ursprungligen med stark påverkan från Jonathan Swift och så småningom med en ton av Rabelais, som han läste dels under våren 1918, dels på nyåret 1920. Säkerligen var det behandlingen i pressen av David Ramms arv som gjorde att han tog upp den här humoresken igen. Här är realismen all världens väg, här handlar det bara om fantasi, groteskerier och polemik. Så här talar Byttan: "MINA HERRAR OCH DAMER! Lyssnen till mig, jag är den trefalt underbara Byttan, som under den framstående skalden Abel Canarius livstid tjänade honom till nöje och bekvämlighet, stöd och uppmuntran. Jag är tillverkad av enträ och bandad med granvidjor och har begagnats till allt upptänkligt i denna värld utom det, varför jag ämnats: att förvara brännvin i. Jag är dock långt ifrån absolutist, under en följd av år hade jag gott svenskt hemöl att bjuda på, och på denna grund fällde jag det riksbekanta yttrandet om tillvarons mening som ni nog alla har hört. Då nämligen en dag min herre ömkade och jämrade sig över meningslösheten i att här en kort liten tid leva endast för att skällas ut av kritiken och sedan myllas ner i leran, inföll jag: Man har dock supit."

Morgonväkt tillkom under 1920.