JÖNS LEKARES KVINNOR

Den 27 oktober 1914 kom Dan Andersson till vinterkursen på Brunnsviks folkhögskola, en vecka försenad och helt utan medel, och nu slapp han för
en gångs skull de mörka, kalla finnmarksnätterna. Han trodde att han skulle få vara i fred på kvällarna för att skriva, men så blev det inte. Kamratsamvaron tog all tid, och tydligen var han ofta medelpunkten i det man tog sig före; han kunde sjunga och spela fiol, och han hade sina erfarenheter från perioden som ombudsman i ryggen.

Det fanns åtta unga damer bland de trettiofyra eleverna, men till en början visade Dan inget intresse: "Flickorna här tycker jag alls inte om. De äro ingenting annat än kurtisjäntor så när som på ett undantag, och denna är högfärdig" (till Rebecka Svensson, 9 november). Redan den 5 december var han emellertid kär - i hemlighet och utan större hopp - och den 16 december var den ömsesidiga böjelsen ett faktum: "Nu har jag hört de vanliga försäkringarna om trohet och kärlek igen. Nu har jag smekts igen av så där förädiskt mjuka händer, kort o. gott: Nu är jag hemligt förlovad med den studentska jag sist skrev om. Hon är förfärligt förälskad och något naiv."

Under våren stabiliserades förhållandet, så att Dan till och med lämnade nattsuddet och såg till att han kom tidigt i säng. Men till påsk hände saker som snart blev mycket obehagliga. Flickan, som hette Märta Larsson, berättade för sina Stockholmsföräldrar om förlovningen, och den högst borgerlige och nu mycket oroade fadern skrev ett brev till Brunnsviks rektor Torsten Fogelqvist, som naturligtvis inte kunde svara lugnande beträffande Dans utkomstmöjligheter. Dan kände sig kränkt och reste ner till Stockholm men åstadkom ingenting, och Märta fick order att avbryta kursen. Härefter upprätthöll man för en tid kontakten enbart brevledes: "Din pappa önskar att jag vore knodd och finge en egen affär att göra strutar i! Mycket förbindlig! /…/ Sillstrypare kan jag inte bli." Senare i maj, vid ett nytt besök, lyckades Dan faktiskt övertyga föräldrarna om att hans framtidsutsikter var goda, och man började planera för något som kanske skulle kunna bli ett giftermål.

Jöns lekares kvinnor skrevs någon gång under våren 1915, och säkert spelar Dans egna kvinnoerfarenheter in när den gamle spelmannen tänks se tillbaka på sitt liv. Men vem som var ung och hetsint och vem som var ren och skär och vem som gjort själen till ett tomrum, det kan vi bara gissa oss till.

Kontakten med Märta fortsatte, men i augusti hade fadern ändrat sig igen, så någon framtid var inte att tänka på. Flickan hade inte kraft nog, eller vilja, att bryta med föräldrarna. Däremot träffades de båda regelbundet hos Dans nya konstnärsvänner, mest på Styckjunkargatan. Hetsig erotik, samvetskval, ibland översitteri och elakhet från Dans sida, försoningar - så såg det ut under hösten 1915 och våren 1916. Men till hösten det året flyttade Märta från Stockholm, och det hela rann ut i sanden; precis som förra gången.

Jöns lekares kvinnor står som dikt nummer tjugotre i Kolvaktarens visor.