VISA, TILLÄGNAD ALL
ÖMKLIGHET

Mot slutet av 1800-talet ägde stora förändringar rum vad gäller själva livsvillkoren i finnmarken, och skälen var att söka långt, långt borta från skogarna. Efterfrågan på det svenska järnet växte lavinartat inom den västerländska industrin, och det fanns ingen möjlighet för den gamla, lokala organisationen av bergsmän och hyttor att fylla behovet. Det som krävdes var kapital och stordrift. Det bildades aktiebolag, det flödade in krediter från storstäderna, och tillverkningen koncentrerades till större enheter. På 1870-talet stod Domnarvet klart och ersatte nitton mindre verk runt om i Dalarna.

Finnmarken var inte alls särskilt öde vid 1800-talets början, och i närheten av Skattlösberg låg Vännebo bruk. Vid brukets nedläggning 1866 började tillbakagången, men ännu när Adolf Andersson kom dit fanns det ett sjuttiotal barn i skolåldern i byn och dess omgivningar. Allt eftersom utkomstmöjligheterna försvann blev den enda utvägen för många att emigrera, så för Simon och Sara och så även till sist för Dans bror Gustaf.

När småhyttorna lades ner ökade inflytandet i trakten från Ludvika bruk. 1831 var Anders Wetterdahl, den patriarkaliska patronen från "den gamla goda tiden" ägare, men 1836 köpte den kapitalstarka familjen Roth från Stockholm in sig och hade 1864 tagit över helt. Kapitalisterna, köpmannaadeln, redarna, skogsägarna hade kommit och med dem ett större och mer opersonligt förtryck.

Redan från 1830-talet hade finntorparnas situation förändrats i grunden, eftersom bruken och bolagen köpte upp de skogar som de förut bara arrenderat, och med i köpen följde torparnas lotter. De självägande männen blev plötsligt arrendatorer och ofta utsatta för ett exempellöst godtycke. På Björnhyttan satt den hänsynslöse inspektor Svanberg och förde sina processer. Han gav sig på torparna i Ljungåsen - händelserna noterades av Adolf Andersson och användes i Kolarhistorier. Och han trakasserade Adolfs mor i Bränntjärn eftersom hon ingen lagfart hade. Det blev rättegång och lagom till svältåren på 1860-talet vräktes hon och barnen. På Nya Prästhyttan fanns en annan inspektor av samma skrot och korn, Jan Petter Ekman, han som gjorde livet surt för de sedan dess avlidna själarna i Drömmar och Gengångare.

Det var inte så lätt där uppe i skogarna, och bättre blev det inte av den utbredda laglösheten. Väckelsen, nykterhetsrörelsen och insatser från män som Adolf Andersson ledde till förbättringar, men våldet och den allmänna osäkerheten till liv och lem var faktiskt påfallande. Många, de flesta, hade skjutvapen, inte bara till tjuvskytte utan även för den personliga säkerheten. Adolf ägde en revolver, och även Dan sägs ha varit beväpnad när han gick de tre mil långa stigarna till Grängesberg. 1901 mördade Karl Ludvig Granlund från Skattlösberg maken till en gift kvinna som han trånade efter - det så kallade Mörttjärnsmordet. Och i juni 1913 sköts en änka till döds i Uvberget nära Sunnansjö, antagligen av Karl Ludvigs styvson Erik Albert - en av Adolfs elever - som därefter försvann spårlöst. Våren 1918 skrev Dan Andersson på en roman om detta "Uvbergsmord", men den fullbordades aldrig.

En visa tillägnad all ömklighet är den tjugonde dikten i Kolvaktarens visor.