ONDA TANKAR

Det har aldrig varit en lätt match att försörja sig på skrivande, så inte heller för Dan Andersson. Många har lidit nöd och utan en annan bassysselsättning, eller utan en mecenat, gick det helt enkelt inte i äldre tider. Man var präst eller ämbetsman, eller man stod i de mäktigas sold. Det var först under 1800-talet som det växte fram en bokmarknad som möjliggjorde den "frie" skribenten, och Carl Jonas Love Almqvist var en av de första i Sverige som tidvis beträdde den törnestigen. Och rika på sin diktning, så rika att de kunde uppföra monument över sig själva, det var det egentligen först vissa av nittiotalets författare som blev - Heidenstam, Selma Lagerlöf.

Kroppsarbetarna, proletärerna hade ingenting på den skådebanan att göra, det fanns ingen offentlighet, ingen marknad under borgarnas nivå. På åttiotalet dök underklassen upp som motiv och som en arena för reformer, men författarna, undersökarna hade ingen förstahandserfarenhet, varken Strindberg eller Geijerstam. Men det var ändå genom åttiotalsrealismen allt startade och genom folkrörelserna: väckelsen, nykterhetsrörelsen, socialismen. Den litteratur som presterades där brydde sig emellertid den litterära institutionen inte om, den recenserades inte, och den kom inte ut i bokhandeln. Inte förrän så småningom, inte förrän kulturhungriga arbetarungdomar bildat sig själva, framför allt på de folkhögskolor som sakta växte fram. Och den viktigaste av dem alla var faktiskt Brunnsvik, eftersom den blev arbetarrörelsens och kooperationens egen, sedan Forsslund som alltför vänsterradikal nekats bidrag av myndigheterna.

Det man inom arbetarrörelsen till en början hade mest behov av var kamplyrik, men den skrevs företrädesvis av de "mer bildade" - den förste egentlige proletärskalden var järnarbetaren Leon Larsson. Han var också den förste som Bonniers, traditionens förlag, kastade sina blickar på.

Det yppades i alla fall en möjlighet nu för rena arbetare att få avsättning för sina alster i rörelsernas organ - som för Dan Andersson i Templaren - och snart fanns också ett arbetarnas bokförlag, nämligen Tiden. Den första arbetarprosan i bokform dök upp omkring 1910. Lantarbetaren Alfred Kämpe skrev om statarna och bönderna, Maria Sandel om städernas arbetarkvinnor, Karl Östman om sågverksarbetare i Norrland, Gustav Hedenvind-Eriksson om skogsarbetare och rallare. Och Martin Koch, som kom ur en mer småborgerlig miljö, gav ut sina romananalyser av kroppsarbetets villkor. Den mest begåvade av dem alla och den störste lyrikern var utan tvekan Dan Andersson. Och den fortsatta utvecklingen för arbetarförfattarna kan man ana sig till redan hos honom. Man ville till slut inte bara vara en representant, man ville vara sig själv också, och den "riktiga" parnassen lockade. Chi-Mo-Ka-Ma gick till Bonniers, som också fick ge ut Svarta Ballader, praktiskt taget utan honorar till författaren. Och det var ju så - om man ville vara skald och profet, då var gatan alltid nära.

Onda Tankar är den artonde dikten i Kolvaktarens visor.