SIZZI

När beskedet hade kommit i januari 1914 att Kolarhistorier faktiskt skulle komma ut, då började Dan Andersson planera för en andra del, delvis baserad på redan skrivna noveller, och som arbetstitel talar han om En ensam man. Samtidigt fanns tanken på en diktsamling, och det var framför allt paret Malmborg som uppmanade honom att inte bara satsa på prosa. Redan i december hade Forsslund fått sig tillsänt ett maskinskrivet urval, och någon gång under våren blev det uppenbarligen bestämt att Tiden skulle ge ut hans samling. Den titel Dan först tänkte sig var Finnmarksvisor, men i maj använder han rubriken Kolvaktarens visor i ett brev till Forsslund.

Utgivningen av Kolarhistorier drog ut på tiden, men i slutet av april kom boken äntligen. För Dan dominerade trots allt känslan av besvikelse: "Du kanske delar min åsikt när du läst den", skrev han till Rebecka Svensson, "att den knappast är värd trycksvärtan." I juni kom preliminärt besked från Tiden att En ensam man hade antagits, men sedan bröts förbindelserna fram till början av augusti. Historierna skulle ges ut, men ingenting sades om när.

Till hösten talar Dan upprepat i breven om "en ny bok" och om svårigheterna att få arbetsro. Från Tiden kom i alla fall besked om att man stod fast även vad gällde dikterna, och i september hade Forsslund granskat några nya stycken, som omgående sändes till förlaget som komplettering. Allt tydde på en höstutgivning av såväl prosaboken som diktboken, men så blev inte alls fallet, och delvis kan man kanske skylla på krigsutbrottet. "Hur blir det för skalderna under kriget?" frågade sig Dan. "Inte vill väl någon läsa, då, inte?" - "Få se om hela Europa omstörtas? Då slutar väl detta lilla förlag sin verksamhet."

Den nya bok som Dan talade om under hösten kallades Finnmarksbohêmer och blev aldrig fullbordad, men det finns ett kortare utdrag bevarat. Här skulle det handla om fem lärare i finnmarken under 1880-talet, något i stil med August Bondesons Skollärare John Chronschougs Memoarer. Fadern skulle stå modell till den ende moraliskt oförvitlige av gestalterna, medan de övriga i bästa bohemiska anda skulle fylla tillvaron med sprit och erotik. Men som sagt - projektet strandade.

Och utgivningen av det redan antagna dröjde. I december 1914 kom besked om mars 1915, och i april: nya dröjsmål. Till september tänkte man sig att några Kipling-översättningar skulle ingå, men den slutliga lösningen blev en annan. Sex noveller bröts ut ur En ensam man och fogades till diktsamlingen (antagligen för att göra den mer säljbar) och sex dikter från 1915 tillkom. På så sätt var man till sist framme vid Kolvaktarens visor, och i december 1915 kunde man hålla boken i sin hand.

Spännvidden vad gäller dikterna är följaktligen stor, eftersom de koncipierats vid så skilda tidpunkter. Pajso senast i början av 1913, Den sista sången någon gång under sommaren 1915. Sizzi, den sjuttonde i ordningen, bifogades i ett brev till Forsslund i september 1913 och placerades av denne i en djurskyddstidskrift. Uttolkarna har inte haft mycket gott att säga om den - oinspirerad, alltför stark påverkan från Forsslund, orent stämd landskapsbild, tendentiös - men frågan är om inte domen är alltför hård. Det finns ett flyt och ett intressant spel i dikten mellan realism och högstämd retorik.