ETT DAGBOKSBLAD

Kroppsarbete var inte det Dan Andersson helst ville med sitt liv, det står nog klart för alla som stiftat någon bekantskap med hans verk. Raderna "Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved, jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått ned" illustrerar väl den allmänna inställningen till honom som person. Men kroppsarbetet kom han inte undan - naturligtvis. Redan vid tolv års ålder var det dags att hjälpa till i skogen, och i Mårtenstorp blev förstås kravet på en insats ännu större. Det finns partier av brev som låter kaxiga och morska - "Vi arbeta utaf bara hin håle den lede här uppe. Stora hässjor med dy ha växt upp ur jorden. Den första augusti kastade jag upp de sista höstråna under tak" - men Adolf kunde försiktigtvis konstatera att handlaget nog fanns men "uthållighet fattades". Så ser det också ut i fortsättningen. Uppgifterna som hjälprullare i Kvarnsveden var för påfrestande; "barnmorskehänderna" revs blodiga av stockarna, och han hann inte med det som förväntades av honom i skiftet. Och det stora problemet var att han, eftersom han aldrig stannade länge på något jobb, inte fick den erfarenhet som gjorde att han kunde bli något annat än bara en simpel hantlangare. Någon självrespekt hann aldrig växa fram genom arbetet, och när det kom till kritan blev han hunsad och fick göra de rena trälmomenten - som att springa efter iskallt vatten när "experterna" skötte utrivningen av milorna.

Inte heller värnplikten 1910 kunde "göra folk av" Dan Andersson. För det första försökte han komma undan genom att emigrera till Amerika - han var ju försvarsnihilist - men fick inte ihop pengar tillräckligt. För det andra slapp han den tunga tjänstgöringen och fick sitta som skrivbiträde på expeditionen i Falun. Och för det tredje blev han sjuk efter en månad och fick resa hem.

I mars 1913 skrev Dan till Rebecka Svensson: "Jag har nu packat ihop mina skjortor och kläder och reser i morgon ut på flottningsarbete. Inte kan jag gå här hemma och bara se på hur det sista av mina besparingar smälta ihop till intet. Måste ut och förtjäna åtminstone maten." Flottningen gick mellan sågverket i Ludvika och Ullnäset nära Sunnansjö, och möjligen speglar flottarbasens reaktion i novellen Villes hädanfärd verkligheten: "Han tittade på mig och antagligen ansåg han mig ohjälpligt kraftlös, särskilt missbelåten var han med mina händer, som voro veka och vita efter mer än tre års bortovaro från grövre arbete. Men eftersom hans far varit min fars bäste vän en gång i världen, ansåg han väl det ohövligt att säga nej, och så antogs jag till timmerflottare."

I april 1914 tvingades Dan åter ut i skogsarbete och timmerhuggning, men antagligen var det sista gången som han under någon längre period sysslade med sådant. Däremot hjälpte han under sommaren 1915 Adolf att bygga den lilla stuga i Gräsberg som blev familjens hem efter Luossa. Huset var mycket primitivt - ritat efter "den enklast tänkbara amerikanska byggnadsmetod", och det var Dan som uppförde spismuren, som vännen Arvid Lundquist sedan fick hjälpa till att lappa ihop bäst det gick. I slutet av oktober stod i alla fall en vindskupa klar åt Dan Andersson.

Ett dagboksblad står i Dans dagbok vid den 16 november 1915 "på tåget hemåt".