EN STROF
TILL HUCK FINNS MINNE

Den 6 april 1902, på fjortonårsdagen, blev Dan Andersson och hans far skjutsade från Skattlösberg till Grängesbergs station, där Dan klev på tåget till Göteborg med en stor koffert fylld av böcker, en handkoffert och en fiol i bagaget. Resmålet för den ensamme, oerfarne tonåringen från skogarna var Amerika.

Adolf Anderssons syster Sara hade utvandrat till Minnesota redan 1875, och brodern Simon följde 1880, och nu hade Adolf själv planer att ta sig iväg från finnmarken. Breven där bortifrån lockade, och sedan länge hade han förberett familjen genom att undervisa både dem och sig själv i engelska. Tanken nu var att Dan skulle sondera terrängen och bereda vägen. Grängesberg-Göteborg-England-New York (där Dan verbalt kunde försvara fiolen mot tullarnas krav på avgifter)-Duluth-Forest Lake, Minnesota. I ett par månader, fram till början av juli, stannade Dan i Forest Lake hos fastern, men det hårda sommarslitet och värmen frestade på krafterna, och han for därför vidare norrut till farbrodern Simon i Sandy Lake nära Tamarack tätt intill kanadensiska gränsen. Här bedrev man svedjebruk på samma sätt som man en gång gjort i finnskogarna, och här kunde man på lediga stunder leva äventyrsliv som Huckleberry Finn. Allra helst så eftersom Simons son Charlie bara var något år äldre än Dan och en riktig vildhjärna. Hjortjakt i natten med pannlampa och gevär, kvinnojakt - åtminstone i berättelsernas och skrytets världar - och något sammanträffande med riktiga indianer.

Men utsikterna för Adolf såg inte så vidare ut; det som man kunde räkna med var "just a piece of barren wilderness, nothing to live on", och Charlie var till ytterlighet rå och obildad i Dans ögon. Minnet av hur han en gång brände av en hagelsvärm mitt in i en flock av vackra, blå fåglar var det svårt att göra sig fri från. Till slut oroades Adolf så till den grad av tonen i Dans brev att han kallade hem sonen, som lagom till jul var tillbaka i Sverige. Sista biten gick han till fots från Grängesberg och uppenbarade sig vid skolhuset när mörkret börjat falla den 16 december - med skavsår och trasiga skor.

Under vårvintern 1917 skrev Dan Andersson novellsamlingen Chi-Mo-Ka-Ma (Vit man), och här dyker Amerikaupplevelserna upp i litterär form, framför allt i det parti som Bonniers bröt ut och som trycktes separat i Ny Tid under titeln Vildmarksliv. Här finns farbrodern som nybyggaren Paul Peter Sonberg, och här finns kusinen som Sam Throper. Händelsegången ses med tonårsögon, men samtidigt har Minnesota ingått ett slags legering med Mark Twains Mississippi, och influenserna är tydliga från Huckleberry Finns värld, såväl vad gäller stilen som humorn och betraktelsesättet. Att Huck Finn var en stor idol det ser vi också av En strof till Huck Finns minne som skrevs i samband med Chi-Mo-Ka-Ma. De verkliga minnena av Amerika fanns där, men också de verkliga minnena av Mark Twains böcker.

En strof till Huck Finns minne är den trettonde dikten i Svarta ballader.

.