DÖDEN

Döden är ett vanligt motiv i Dan Anderssons diktning. Tiggaren från Luossa längtar till de svala floderna bortom verklighetens berg, den döde spelmannen gungar på sin jordafärd genom vårens gröna skog, den gamle ser vildmarkens blommor grönska på den egna graven. Men ingenstans känns försoningen med det oundvikliga starkare än i Döden. Den kommer här som en broder och kamrat till samtal vid den tynande elden och förklarar med tunga och sövande ord varför det finns lidande i världen och varför för tidig död. Dess tal var som ängarnas lenaste honung.

Till Dan Andersson kom döden efter ett år med många bekymmer - och samtidigt en hel del ansatser till nytt liv - kanske som en befriare. Romanen David Ramms arv kom ut i november 1919, och det i stort sett dåliga mottagandet ledde till en djup depression som tog sig rent fysiska uttryck fram emot jul. "Jag är inte ämnad att skriva böcker, jag är trött på hela skräpet, jag skall vila mig i skog och mark - och söka komma överens med mina hemska minnen - så småningom", skrev han i ett brev till Waldemar Bernhard. De största problemen var försörjningen - Dan bodde med sin hustru lärarinnan i ett litet hus i Gonäs - och vantrivseln i den inskränkta, instängda byn. En karl som lät sig underhållas av sin fru och som inte kunde utföra ett normalt kroppsarbete. Trösten var kontakten med vännerna - på Brunnsvik, i Sigtuna, i Stockholm. Resorna blev många, med eller utan makan, och med skrivandet gick det si och så.

Julhelgen firade paret i Sigtuna, i slutet av januari for Dan på besök till "bohemerna" i Stockholm, och i början av mars tillbringade han någon dag i Danmark. Stockholm i april, en kortare period i Skattlösberg i maj - med "avsmak för byn" - sedan Sigtuna och i juni Väddö, där hustrun fått ett vikariat, så Stockholm och allt däremellan Gonäs. Huset med tunna trossbottnar och med en familj i våningen under, och byn - "barnskrik, folklekar, barnsång, hundtjut, utlagor, svagdricka, torka, tjyvsamhälle, vansinne, lort, bönder, brackor, löss och latrin."

I september 1920 bestämdes att makarna skulle flytta in i en ny stuga lite längre in i skogen, eftersom det skulle inrättas postkontor där de bodde. Dan påbörjade reparerandet på det nya stället, men den 15 september reste han för några dagar till Stockholm. På kvällen superade han på Berns med ett par vänner, skildes från dem vid Engelbrektsplan och kom tillbaka till sitt rum på hotell Hellman vid tvåtiden på natten. Omkring klockan två dagen efter hittades Dan Andersson död i sin säng. Även i rummet intill fanns det en död, nämligen livförsäkringsinspektorn E. Eriksson. Den 14 september hade rummen behandlats mot ohyra med cyanväte. Den 15 vädrades giftet ut, men mot föreskrifterna lät städerskan madrasserna stå kvar och borstade bara av dem helt lätt. Desinfektören åtalades men blev frikänd den 20 juli 1921. Ett par professorer slog fast att det var det kvarvarande medlet i madrasserna som dödat poeten och inspektorn, och alla nödiga föreskrifter hade lämnats. När Dan Andersson obducerades och huvudskålen lossades trängde en lukt av cyanväte ut från hjärnan. Sex månader efter hans död föddes dottern Monika.

Döden står som den åttonde dikten i Kolvaktarens visor.