BOTGÖRAREN

Det var en i högsta grad religiös miljö som Dan Andersson växte upp i, även om den tro Adolf nått fram till efter omvändelsen var mycket personlig och föga doktrinär - det finns en gud, guden kan nås, och han kan göra sig gällande i vardagen, svårare var det inte. Ett skäl till revolt mot faderns tankesätt och framför allt mot katekesens stränga Luther var den lilla systern Augustas död 1893, men det var heller inte svårt att hitta de alternativa åskådningarna formulerade. Fadern hade samlat på sig ett helt litet bibliotek på omkring trehundra band, och där fanns många inställningar representerade. Dessutom hade man i familjen vänner bland fritänkarna, till exempel Ludvig Eriksson som kom att få stor betydelse för Dan.

Man kan följa Dan Anderssons krisartade utveckling mellan tro och tvivel i en dagbok från åren 1905-1910, det vill säga från tiden i Mårtenstorp och Burängsberg. Man ser här hur rädslan för straffen och för den yttersta domen så småningom gav med sig, och hur Dan fick en viss distans till väckelsepredikanternas skräckvisioner. Sålunda hamnade han i ett slags radikal Darwin-inspirerad agnosticism med en tro på ett högsta väsende som inte griper in i de naturlagsstyrda skeendena. Men runt årsskiftet 1907/1908 var han tillbaka i barndomens gudstro, antagligen påverkad av en ung, vacker lärarinna i Flen och av Strindberg i En blå bok och Legender - han hade för övrigt skrivit brev till Strindberg och fått sig den blå boken tillsänd.

Grubblet fortsatte emellertid och inte förrän 1910 stod det klart att Dan fått fast mark under fötterna. Då ansåg han sig omvänd och "Frälst av nåd - ryckt som en brand ur elden", och egentligen var det nog faderns odogmatiska kristendom han närmat sig. På samma sätt som Adolf ofta förlät i stället för att bestraffa, på samma sätt verkade den gudomliga nåden - "Icke rättvisa utan nåd". Och döden är inte bara slutet utan också porten till något nytt. Till Strindberg skrev Dan Andersson 1911 så här i ett brev: "Genom läsandet av några av Edra senaste böcker har jag, en f. d. gudsförnekare och darwinist, börjat få ögonen öppna och sträfvar efter att bli en kristen. Härmed tackar jag Er."

Men naturligtvis var det inte någon slutlig position som blivit uppnådd den här gången heller. 1912 och 1913 hette husgudarna Schopenhauer, Nietzsche och Jack London - det vill säga existentiell pessimism, antidemokratiska övermänniskoidéer och ett slags biologisk materialism. Hat mot borgarna och massmänniskan parat med känslan av en egen utvaldhet - i värsta fall med inslag av Spencers socialdarwinism. Eufori, kraft och berusning. När våren kom 1914 var emellertid resignationen och oron tillbaka, och till hösten vid Brunnsvik - efter krigsutbrottet - fanns det inte mycket som gick fritt från Dan Anderssons pessimistiska bannstrålar, egentligen inte mycket mer än synden och Guden. Än en gång var cirkeln således på sätt och vis sluten, och än en gång var Dan i någon mån tillbaka vid faderns livssyn.

Botgöraren, som antagligen skrevs sent år 1914, speglar den här nygamla osäkerheten. Förvirringen är total och möjligheten att orientera sig obefintlig. Vilken gud är det som härskar - hur ska man ställa sig; dans eller bikt - hur ska man finna en väg när man ingenting vet? Det enda säkra är synden, och den är alltför tung att bäras mer.

Botgöraren står i Kolvaktarens visor som den sextonde dikten.