MIN VÄG

Adolf Andersson gjorde som framgått sitt för att stävja den sedliga skörlevnaden i finnbygderna, och lika sträng var han förstås mot sönerna. Både utom äktenskapet - naturligtvis - och inom skulle de erotiska drifterna hållas i strama tyglar. Det här skapade en hel del problem för Dan som - om man ska tro den litterära gestaltningen i hans båda romaner - tidigt hade en stark dragning till det andra könet. Först var det de unga lärarinnorna i obygden som lockade, men snart blev möjligheterna fler.

I september 1908 inträdde Dan Andersson och brodern Gustaf i Templarordens Tempel 1001 Allas väl i Norhyttan, och Dan påbörjade därmed ett långt engagemang i nykterhetsrörelsen. Och han gjorde en snabb karriär, bland annat genom sina färdigheter i tal och skrift. Han gick på kurser, han skrev protokoll, och han höll mängder av föredrag i bygden. Till slut blev han utsedd till Templarordens förste ombudsman och började ett "missionsarbete" som förde honom genom hela Sverige. Han startade i Uppland i januari 1912 och besökte under våren Ångermanland, Norrbotten, Halland, Roslagen och Öland. Sedan följde Gotland, Ångermanland igen, Jämtland, Värmland, Skaraborgs län och till vintern Blekinge. Han sade upp befattningen i oktober men höll ut ända fram till årsskiftet 1913. Uppenbarligen var Dan en stilig ung man, och det intryck han gjorde under det här året på en del tempelsystrar var starkt.

Redan tidigt under vintern 1912 träffade han en ung kvinna från Lycksele, Nannie Lundberg, som han senare förlovade sig med, och tanken var naturligtvis att de så småningom skulle kunna tillbringa någon tid tillsammans. En möjlighet uppenbarade sig försommaren 1913 genom Dans bekantskap med Adolf Malmborg, som tidigare varit distriktssekreterare i Templarorden och som nu flyttat från Gotland till Gonäs för att förestå den kooperativa föreningen där. Dan övertalade fästmön att komma dit för en tid, men samvaron blev inte så lyckad som man hoppats. Före hennes ankomst skrevs den odelat optimistiska Jag väntar vid min mila, men efter det att hon återvänt hem tillkom de mer sammansatta Till kvinnan och just Min väg. Det är en intressant bild av de motstridande känslolägena som tecknas i den konkreta situtionen av väntan vid grinden, i den bitande vinden under månen och stjärnorna. Alla förbehållen, alla onda aningar och vetskapen om hur illa det kan gå både för honom och henne. Och på samma gång den tillkämpade avsikten att låta förnuftet fara trots allt och att låta det gå som det vill - men ... Och så slutstrofen, när alla rationella överväganden är all världens väg inför åsynen av verklighetens varmblodiga kvinna där hon närmar sig mötesplatsen.

Kontakten med Nannie bröts trots allt inte förrän i maj 1914, men utsikterna var till slut för dåliga; han var fattig, hon var sjuklig, och en kusin hade bett om hennes hand.

Min väg är den fjortonde dikten i Kolvaktarens visor.