BENKVARNEN

Under åren omkring år 1900 var kvarnmotivet ytterst vanligt förekommande i Sveriges politiska och kulturella liv. Utgångspunkten utgjordes av Viktor Rydbergs dikt Den nya Grottesången från 1891, och Rydberg utgick i sin tur från den fornnordiska Edda-dikten Grottasöngr. I originalet har den danske fredskungen Frode köpt de båda trälinnorna Fenja och Menja från Sverige, och han låter dem dra de jättelika stenarna i kvarnen Grotte. Grotte har den egenheten att den mal precis det som ägaren vill att den ska mala. Guld, fred, lycka. Men Frode driver trälinnorna allt hårdare och unnar dem varken vila eller sömn. Det är då de sjunger Grottesången, och samtidigt mal de fram en här som förgör Frode.

I Rydbergs dikt är det uteslutande guld som kvarnen mal, och det här guldet ska användas till en stor helgedom till guden Mammons ära. Men för att bygget ska vara möjligt - som Kanslern-Mammonsprästen upprepat förklarar för Frode - krävs det mer och mer arbetskraft. Trälinnorna måste tas i anspråk - men helst inte de vackra, vädjar kungen - och snart även trälbarnen. Men det krävs också att slavarna hetsas med det undergörande medlet konkurrens, och det enda de döende, piskade trälarna till sist kan hoppas på är Herren Sebaots frälsande bestraffningar. Med dikten vänder sig Rydberg framför allt mot barnarbetet inom industrin, och i den socialdemokratiska agitationen mot kapitalismen blev kvarnsymbolen mycket betydelsefull. Rydbergs dikt togs upp av bland andra Leon Larsson i betydligt mer revolutionär anda: "Så snurra du, kvarnhjul, och braka du, sten, att mälden med hatet må blandas! Vi bida i öster det flammande sken, när uppbrottets stormtimma randas." Och själva kvarnsymbolen dök upp överallt, till och med så sent som 1945 i Folke Fridells roman Tack för mig - Grottekvarn.

Dan Anderssons benkvarn ser lite annorlunda ut. För det första har den en reell finnmarksbakgrund. Man malde verkligen ben då och då i skvaltkvarnarna för att klara försörjningen under hårda tider, och man sparade på ben för att ha att tillgå under nödåren. Benen torkades först i ugn, slogs sedan sönder i småbitar med hammare, maldes och blandades - helst - med havremjöl före baket. För det andra finns det ingen social tendens i Benkvarnen, utan snarare en filosofiskt hoppfull tro på det biologiska kretsloppet. Mjölnaren lyssnar med ett leende på läpparna till kvarnens glada sång. Det sjunger och det klingar, och mjölet ligger som en försoningsgärd övcr verklighetens strider och intriger. Själva dödsögonblicket blir till den gladaste dansen av alla, och hoppet lever om en livsprocessens återuppståndelse i morgondagens vajande sädesfält.

Benkvarnen ingår i Kolvaktarens visor som den femte dikten.