DEN GAMLE

Adolf Andersson, Dan Anderssons far, föddes år 1854 i Bränntjärnstorpet mellan Ljungåsen och norra Hörken i en släkt av finska invandrare. Fattigdomen var stor och blev inte bättre av att fadern avled 1858 från sin hustru och de sju barnen. Det enda änkan kunde göra om vintern var att tigga och erbjuda enkla tjänster, och där hemma satt barnen långa stunder ensamma i svälten och kölden. På sommaren gick man i vall för ringa betalning och skyddade fårhjordarna mot vilda djur. Vårterminerna 1865 och 1866 gick så Adolf i Grangärde finnmarks första skola i Olsjömossen, men redan på hösten 1866 ådrog han sig efter en sjukdom ett höftlidande som av och till skulle plåga honom resten av livet. Fattigvården kostade emellertid på honom ett besök vid Sätra brunn, och värken försvann faktiskt för en tid, ett rent under i Adolfs ögon, men de olika arbeten han nu åtog sig blev till sist övermäktiga, och 1874 fick han gå en kortare kurs i Sunnansjö för att bli småskolelärare. Så gick det till att han snart själv satt som lärare vid skolan i Olsjön, men han led svårt av sina bristfälliga kunskaper, och det hände någon gång, som för många, att han stod berusad inför barnen. Över huvud taget hade han varit både häftig och vild under ungdomsåren, men nya "under" skulle komma och förändra allt. 1876 upplevde han en religiös omvändelse som gav hans liv en ny inriktning, även om marken redan var väl förberedd efter det som hände i Sätra brunn. Adolf kom till Skattlösberg som lärare 1878, och nu började en lång kamp mot det sedliga fördärvet i finnmarken, mot superiet och det andliga förfallet och fattigdomen och för kulturella värden och ett hälsosamt liv.

1882 gifte sig Adolf med den unga lärarinnan i Gänsens skola, Augusta Scherp, och man flyttade in i Skattlösbergs skolhus, för övrigt tillsammans med Adolfs slutkörda och lite besvärliga mor. Fyra pojkar och två flickor föddes i äktenskapet, och lönen från skolarbetet måste drygas ut med hjälp av andra sysslor - skomakeri, snickeri, bokbindning och annat. Samtidigt skrev Adolf ständigt; dikter, religiösa betraktelser, dagbok (inklusive en intimare version på engelska), anteckningar från finnmarken. Men han längtade bort från skolan till kroppsarbetet, och det var därför han, 51 år gammal, lämnade Skattlösberg efter tjugosju år och arrenderade Mårtenstorp. Det gick inte så bra, det har vi sett, och efter sejouren i Burängsberg hyrde familjen det lilla finntorpet Luossa nära Skattlösberg. Adolf livnärde sig nu som lappskomakare och på den ringa pension som han uppbar efter läraråren.

Det är enligt uppgift Adolf Andersson som träder fram i bilden av den gamle i Dan Anderssons dikt, och det finns en kärv enkelhet i framställningen som påminner om den störste finlandssvenske skalden av alla, Johan Ludvig Runeberg. Vandringen var lång och svår från de eländas ort i Bränntjärn, men visornas år hade Adolf upplevt, och att hans livsgärning har ett bestående värde det förstod sonen trots den distans som kunde finnas dem emellan. Men även Dan Andersson själv spökar i texten. Så här skriver han i ett brev med anledning av dikten: "Jag såg mig själv som en gammal man som först vid gråa hår lyckats, och med tanke på att jag ej fått annan undervisning än den mindre folkskolans och att min far under sina barndomsdagar gått omkring och tiggt - vandrat mellan de rika bärgsmansgårdarna - kände jag en viss resignationens glädje över att vi hunnit så långt som vi gjort." Resignationens glädje över vildmarkens blommor på graven och dagarna som kommer och går när verklighetens larm för alltid tystnat.

Den gamle är den sjunde dikten i Kolvaktarens visor.