PAJSO

Pajso - eller Parisån som den också kallas - har sin början i Stora Sandsjön strax norr om Ulriksberg. Den rinner först österut och vänder mot söder just
där den tar emot ett biflöde från Hoberget i norr, där det för övrigt finns en kugghjulskvarn och en skvaltkvarn från 1700-talet bevarade. Vid Björndalen längre söderut finns lämningar av en såg och en kvarn. Ån vänder på nytt mot öster under Pajsoberget och passerar snart Gungholmen vid Vännebo, dit brukspatronerna brukade färdas med sina familjer för att komma ut på landet. Där fanns ett lusthus för de vuxna och gungor för herrskapsbarnen. Strax intill anlades Vännebo hytta 1829 och fick det officiella namnet Nya Prästhyttan, eftersom den "flyttades" dit från sitt ursprungliga läge vid Väsmans östra strand mellan Stensbo och Brunnsvik (hädanefter Gamla Prästhyttan). Någon kilometer längre österut förenar sig Pajso med Gänsån till Burån, men namngivningen är flytande, och man kan tänka sig Pajso som beteckning ända ner mot Norhyttan. Den rinner i så fall först genom de stora mossmarkerna vid Burängen, nära Burängsberg dit familjen Andersson flyttade 1908, och ut i sjön nedre Noren. Det var vid noret mellan övre och nedre Noren (Gammelsjön och Gransjön i Dans novell) som så många från Torsberg drunknade 1865.

Mitt i den litterära grundstämningen är det en högst plausibel bild av Pajsoån som ges i Dan Anderssons dikt. Det fanns säkert fallande dammar och bristande rännor utefter ån, och det finns längs den såväl vidsträckta skogar, sandiga dalar och hagmarker som slumrande tjärnar och vattensvepta berghällar.

Pajso är den äldsta dikten i Kolvaktarens visor - den trycktes i tidskriften Templaren den 6 februari 1913 - och den skriver naturligt in sig i nittiotalets hembygds- och naturromantik. Fröding och Selma Lagerlöf skildrade Värmland i dikt respektive prosa, och Karlfeldt placerade med eftertryck in Dalarna på den litterära kartan. Emellertid är det sällan som Fröding förlorar sig i rena naturskildringar, och Karlfeldts kontakt med det växande är snarast herremannens, det är inte ofta han förirrar sig bort från den trygga herrgårdsparken. Karl-Erik Forsslund förde traditionen vidare och arbetade sig längre in i ödemarken, men även han gjorde det utifrån ett utanförperspektiv. Forsslund var naturvetaren som gav sig ut i det vilda för att registrera och notera, och han var dessutom stadsmänniskan som programmatiskt sökte det lantliga för att finna andlig och kroppslig pånyttfödelse. Vi ska in i det enkla och gå över daggstänkta berg. Dan Andersson gick i Forsslunds skola, men hans vildmark var självupplevd och innehöll mer av tyngd och allvar än av hurtighet och vandringssång. Men i den tidiga Pajso finns spåren av Forsslund kvar, det är ännu ett stycke kvar till tiggaren från Luossa. En hymn till din frihet, en sång åt din ära …

Pajso står som dikt nummer fyra i Kolvaktarens visor.