GENGÅNGARE

Dan Anderssons första publicerade verk var novellsamlingen Kolarhistorier, som fanns tillgänglig på bokhandelsdiskarna i april 1914. Här har ett antal berättelser och ett antal berättarfragment inordnats under en gemensam ram, och berättarjaget - "författaren" - är en ung kolare som under en vinter i skogen skrivit ner betraktelserna på lediga stunder. Han har gjort så i skenet av jordkojans sotiga lykta, och han har ibland läst upp det skrivna för kamraten Mats, som visserligen har en tendens att somna under lyssnandet, men som ändå mycket bekymrar sig över hur det hela ska kunna bli tryckt och utgivet. Det börjar med att de båda männen vandrar upp mot finnbergen en kall senhöstdag, och det slutar med att berättaren i snösmältningen och slasket återvänder till bebodda trakter och till de ordentligt dukade borden.

Kolarhistorier handlar dels om det tunga slitet vid milorna och dels om det berättande som fyllde vardagen och som utbildade livssynen och bearbetade förtrycket. Där är Mats som talar om underliga människor och underliga ting. Där är Mård-Jons spökberättelser, och där är historierna om trollkarlar och original. Men där är också den gamle finnmarkslärarens lästa anteckningar och samtalet om Torsbergsfolket som gick ner sig i sjön på väg till julottan.

Och där är den korta sekvensen Drömmar. Här får berättaren besök i kojan en iskall, gnistrande vinternatt av Falken, Björn-Pelle och många andra, som kommer vandrande över de ödsliga, vita fälten utan att lämna minsta spår efter sig i snön. Det är de fattiga döda som ska hålla ting och som ska döma herrarna och hänga dem på Galgberget i månens sken. Man berättar om slaveriet och övergreppen. Drängen Anders Andersson om hur han åt av inspektorhästarnas gröpe, Mjölnar-Pelle om hur han skar halsen av sig på grund av svälten, Björn-Pelle om Koj-Jan som förfrusit benen och som förstår hur det kommer att gå nu för alla hans barn. Men man kan omöjligt kräva ut några straff; herrarna har ruttnat sedan länge, både i detta livet och nästa, efter alldeles för mycket mat och alldeles för många kvinnor, så den ena efter den andra av de döda trälarna tassar iväg bort över snön, och berättaren sitter åter ensam vid elden.

Vi ser att situationen är precis densamma som i Gengångare, och de här besöken från de döda har faktiskt en reell bas i folktron. Under julnatten kunde de avlidna söka upp sina anhöriga, och man kan kanske se visionen i kolarkojan som en maning till "släktingen" att göra orättvisorna och förtrycket kända, att visa att det trots allt inte är för sent att sätta sig som domare över bolagstidens krämare och plågoandar.

Gengångare är den andra dikten i ordningen i Kolvaktarens visor, och några rader ur den står faktiskt som motto till Drömmar i den tidigare publicerade Kolarhistorier.

.