VISA VID KOLVAKTEN

I maj 1905 flyttade Dan Anderssons familj från Skattlösberg till Mårtenstorp i skogarna
ovanför sjön Gänsen i Grangärde finnmark. Dan var då fyllda sjutton år gammal. Torpet visade sig mycket förfallet, och Adolf Andersson och hans fyra söner tvingades till hårt arbete med att sätta det nya bostället i stånd och med att uppfylla de skyldigheter som följde med arrendet. Det var inte bara jorden som skulle brukas, utan man måste också bland annat kola milor. På våren 1908 gav Adolf upp, och familjen begav sig till lite mer bebyggda trakter, till Burängsberg i närheten av Norhyttan. Dan vistades inte ständigt på torpet under de här åren - han ingick i en nykterhetsloge i Flen ett stycke därifrån, han arbetade en tid vid Kvarnsvedens pappersbruk, han grävde grunder nere i Lindesberg, han kom i kontakt med Karl-Erik Forsslund på Brunnsvik, och han vikarierade som lärare vid skolan i Bringsjöberg. Men det var i Mårtenstorp han fick sina erfarenheter av hur arbetet vid milorna gick till, och det var här han lärde känna verklighetens kolare.

Veden i en mila skulle långsamt, så långsamt som möjligt, kola till träkol; den fick absolut inte brinna, och den måste på alla sätt hindras att ta eld. Det var därför man täckte med ett tätt lager av stybb, och lät den precis rätta mängden syre strömma in genom draghål i sidorna. Man tände uppifrån genom ett hål i toppen, och sedan täckte man över även där. Ett första problem nu var de förbränningsgaser som vid den här typen av mila avgick genom stybblagret. Framför allt i början, då veden var kall, var gasen ytterst brännbar, och milan kunde lätt explodera - "slå" - så att stybblagret kastades bort och veden tog eld. Då var helvetesbranden och den brödlöses sorg nära. Problemet längre fram var vinden som, om den låg på hårt, kunde få värmen på läsidan att äta sig igenom och öppna stybblagret. Man fick inte låta sig sövas av vindens sång; man måste vara på sin vakt och uppmärksamma minsta avvikelse från det normala.

Hur illa det kunde gå framgår av två av berättelserna i Dan Anderssons Kolarhistorier, nämligen Stormnatt och Milan brinner. I Stormnatt känner kolaren Mats plötsligt på sig att något är på färde, medan berättaren, som också är på plats, är mer skeptisk och avfärdande. Men mycket riktigt, milan slår, och räddningsarbetet i mörkret tar timmar i anspråk. I Milan brinner skyndar man i väg för att hjälpa en kamrat som råkat illa ut med sin mila, och den månljusa natten hinner gå mot sitt slut innan faran till sist är över.

Kolarhistorier har således en berättare som skulle kunna identifieras med Dan Andersson, och den har ett förord daterat Finnskogen i april månad 1913. På samma sätt är faktiskt även Visa vid kolvakten daterad - Mårdberget 14 december 1913. Men allt det här är ren fiktion; vid den här tiden var Dan sysselsatt med helt andra saker. Mårdberget ligger visserligen invid Mårtenstorp, men det var flera år tidigare som han hade sina vägar där förbi.

Det är den smygande natten och den förföriskt smekande vinden som är fienden i dikten, och den sömn som natten och vinden väntar på ska komma för att de ska kunna visa sina rätta sidor. Men slutintrycket bestäms inte bara av kolarrealismen. Den blodröda solen är inte bara ögonblickets och vaktens förlossare, den har något i sig också av den slutliga befrielsen från ödemarksnöden, av den stund när drömmen om död en gång blir verklighet.

Visa vid kolvakten är den första dikten i Dan Anderssons första diktsamling, Kolvaktarens visor, som kom ut i december 1915 efter många förseningar.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto Erik Lindberg