FRAGANCIA

Radiopjäs av Barbro Gummerus från 1997.

Fragancia sändes i Sveriges Radio P1 samma år som romanen Såsom en signetring publicerades, och det finns motiviska likheter mellan de båda verken. Båda handlar nämligen om den stora passionen och dess konsekvenser, på gott och på ont. Och i båda är mannen död, och kvinnan hoppas på en återförening i en annat liv efter detta – hon väntar. Men där romanen var djupt tragisk och samtidigt full av hopp – på grund av trafikolyckan och på grund av att kvinnan i sin väntan lägger all kraft på sina barn och på sitt konstnärskap – där är pjäsen betydligt mörkare. Här har den egentligen kärlekslösa passionen, blodstormen, tagit över och brutit det mesta av kontakten mellan de drabbade och världen runt omkring.

Modern i radiopjäsen var lyckligt, får man anta, och okomplicerat, gift när hon på en bjudning hos grannarna första gången träffade den som skulle bli "fadern". Han var "främmande" tills hon såg hans ögon, men då försvann allt, "tryggheten, trevnaden, vetskapen om vad livet är och ska vara". Alla andra blev små myror, och från den stunden fanns inte den vanliga världen längre, naturkrafterna tog över och naturkatastrofen. Minnet av när de senare för första gången träffades ensamma i en sommarstuga, minnet av när han öppnade dörren, lämnar aldrig modern, och efter hans död skriver hon en dikt, en hymn, om det ögonblicket – "O, när vi uppstod!"

Till skillnad från i Såsom en signetring får de båda älskande i Fragancia möjlighet att leva sin passion. De gifter sig med varandra, de köper drömhuset med de förgyllda trädstammarna i solnedgången, och de får en dotter, Annika, som vid pjäsens början är över trettio år gammal och själv gift tvåbarnsmor. Men fadern är död nu sedan ett halvår, och det är först mot slutet vi får klart för oss vad som hänt. Modern insjuknade i cancer, och den kvällen hon fått den slutliga domen av doktor Berg, hade hon mycket svårt att berätta för maken. De åt middag, lyssnade på Sven-Bertil Taubes inspelning av Fragancia, som maken tyckte mycket om, och tog sedan en lång promenad till utsiktsplatsen och det branta stupet. Först där orkade hon berätta, och när hon då såg en aning av lättnad i hans ansikte, en aning av befrielse från passionen och blodstormen, knuffade hon honom nerför branten. Maken bröt nacken, men ingen har anat annat än att det var fråga om en olyckshändelse.

Det är fredag och höst, och från grammofonen ljuder Fragancia, när Annika anländer till "huset på kullen", där mamman sitter, cancersjuk och utan telefon, i stället för att hålla till i våningen i stan. Mamman lever helt i minnet av maken, hon lyssnar på hans favoritskiva gång på gång, hon bekymrar sig över om han fryser därnere i graven och om han hellre borde ha kremerats, hon har skrivit sin dikt om mötet i sommarstugan, och hon pratar om bjudningen där de träffades. Däremot är hon inte alls intresserad av det som bekymrar Annika, nämligen att hon ska äta tillräckligt, att hon ska flytta in till stan och att hon ska gå med på doktor Bergs förslag till behandling. Allt mamman kan tänka på är förhållandet till maken, det som inte var kärlek utan självisk passion – de var älskande, hon och han, aldrig vänner. Till slut går hon med på att äta lite grand, men bara om hon får lyssna till Fragancia under tiden.

 

BIBLIOGRAFISKT

Utsändning. Sveriges Radio P1 1997

________________________________________

 

Skivan står och hackar när Annika senare återvänder in från trädgården. Mamman har legat och sovit och drömt – om blodstormen på liv och död. Hon och fadern var besatta av att äga varandra, aldrig kunde de slappna av, de var som inlåsta i en bur, och längre än från den kärlek som icke söker sitt kan man knappast komma. Annika blir mer och mer irriterad och obehaglig till mods ju mer hon hör. Dels över hur lite hon och hennes barn betyder, dels över hur alldagligt hennes förhållande till maken Klas egentligen är. Men mammans råd är entydigt – längta aldrig efter det som vi hade, och "om du träffar på det så spring". Till sist övertalar mamman Annika att köra henne till utsiktsplatsen den här vackra höstkvällen.

Under bilfärden fortsätter Annika att försöka övertala mamman att gå med på behandling, och under promenaden den sista biten får hon klart för sig hur pappans död gick till. Det mamman varit rädd för hela tiden sedan dess har varit att maken inte skulle vilja veta av henne när hon kommer. Men nu, just i dag, har hon fått tecknet. Det var grammofonen som stod och hackade. Ingen hade ju satt på den. Det var hälsningen att hon var förlåten. "Förlåt att jag lurade dig hit, Annika", säger hon, "men jag längtar så förskräckligt" – och sedan hoppar hon.

Fragancia tonas ned.

Tommy Danielsson

utskrift