HUNDARNA

Diktsamling av Werner Aspenström från 1954

"Filosofiska och litterära hundar, år 1953 och ständigt på väg från någonting och hem till ingenstans." Så inleder Werner Aspenström en kommentar till 1954 års diktsamling. Dessa filosofiska hundar fick namnge samlingen som avslutade en trilogi, där Snölegend och Litania ingår. Hur hundsymboliken skall uppfattas har många försökt analysera sig fram till – kanske gäller det förhållandet till orden, kanske är det uttryck för viljan att löpa medvetet avskild från de gällande normerna. Bestämt liknar ändå hundarna i samlingens titeldikt de sanningssökande poeterna, som ömsom reser ragg, ömsom kvider likt ett barn eller snappar åt sig gnistret från en stjärna – "maktlösa är de,/deras törst kan inte stillas här". Självprövningen fortgår. Redan i första dikten, "Poeterna" fastslås att ingen av deras mångskiftande attityder leder till "en varaktig sång (…) Ingenstans finner modern en trösterik sång/ för detta barn som anar dödens närhet." I bokens första avdelning närmar författaren sig barndomens "Bergslag" och man möter Torrbomiljön med modern, änkan som inte har svar på barnets frågor utan väntar orörlig vid fönstret medan snön faller – mer konkret än i Snölegend – "och bäddar in dem i en tidig död". I denna svit finns visserligen bilder av en lantligt fridfull idyll, men den mynnar i en strof som betraktar barndomen från stor distans och där sinnesintrycken tycks blekna och vissna, och där slutorden känns som ett avsked eller en avsägelse: "Allting sker som i en gammal saga./ Även vallpojken borde nu dö."

I avdelning 2 samsas dikter som anar dödens närhet, även i "den vilande, letargiskt vilande dagen", med kärleksdikt, naivistiska impressioner och en motdikt om glädjen som plötsligt uppenbarar sig en gråvädersdag, "nästan prålande,/ som tuppen på en gödselstack". Den ovilja mot att fästa sig vid den ena eller andra trossatsen, som är så typisk för hela Aspenströms författarskap, kommer till uttryck i avdelningens sista dikt, "Snigeln", som sägs vara " på resa från den ena otron/ till den andra. Jag slår följe/ med den långsamma överlöparen."

Avdelning 3 utgörs av resedikter med Venedig som huvudsakligt motiv. Här finns den märkliga dikten "Påsknatten" där författaren får en vision av modern med skällkon, vandrande uppför altargången svept sin grå yllekofta. (Om tillkomsten av denna dikt: se bl.a. Bäcken och ett brev till Lars Ahlin i Att öva sitt eget, Werner Aspenströmsällskapets skriftserie nr 2).

Avdelning 4 inleds med dikten "Estetik" som kan läsas som en gensaga till 50-talets poetiska idiom, präglat av romantik och idyll. "Låt dem dricka den söta mjölken!/ Dikt?/ Det som återstår./ Hundmat./ Karga benens orgel." Avdelningens dikter har mörk grundton – Europa framstår som en av legendernas sjunkna öar, flickan som ser sin spegelbild skall "blekna som en rosenkvist", musan är försvunnen i morgonljuset och poetjaget inser, "Jag måste leva här bland hundarna". Det är i denna avdelning som titeldikten "Hundarna" ingår – liksom en undergångsvision med titeln "Många solar lyste" som går tillbaka på en dröm under Italienresan på 1950-talet. "På natten väcktes jag av en dröm och en smärta som från ett brännsår, med drömbilden följde ord…" kommenterar han i urvalsvolymen Jordvagga – Himmelstak.

Enda dikten i avdelning 5 är "Död mans klagan" där diktjaget anklagar sig för att mörkret snart är hans enda budskap och utropar "Du borde vara annorlunda!". Dikten, och samlingen Hundarna, har förvisso en mörk grundton. Men förändringen var på väg.

Bengt Emil Johnson

 

BIBLIOGRAFISKT

Utgåvor. Stockholm 1954 (Bonniers)

Recensioner. Aftonbladet 4.10 1954 – Aftontidningen 19.10 1954 – Bonniers Litterära Magasin 1954: 733–734 – Dagens Nyheter 2.10 1954 – Expressen 5.10 1954 – Folklig kultur 1954: 290 – Nya Argus 1954: 311–312 – Nya pressen 8.11 1954 – Perspektiv 1954: 470 – Samtid och framtid 1955: 42 – Stockholms-Tidningen 4.10 1954 – Svenska Dagbladet 2.10 1954 – Sydsvenska Dagbladet 18.10 1954 – Upsala Nya Tidning 30.12 1954

Litteratur. Hans Isaksson, Werner Aspenström, 2003: 31, 58–59, 142–143, 148, 172, 195–196, 230, 263–265 – Nina Burton, Mellan eld och skugga: studier i den lyriska motsägelsen hos Werner Aspenström 1984: 65ff, 76, 106–109, 157–169

utskrift