SVALORNA HAR INTE FLYTTAT

Roman av Nils Parling från 1990.

I Svalorna har inte flyttat hamnar problematiken kring landsbygdens avfolkning i fokus, och Parling formulerar i någon mening ett program för en återgång i tiden till en värld där skogsbygden var befolkad, och det som nu är tystnad och ensamhet var fyllt av liv och vardagens aktiviteter. Så länge svalorna inte har flyttat återstår hoppet att människorna kommer åter. Den kvardröjande Olle Berg har teorier om hur det här ska gå till, med staten som uppköpare av de öde gårdarna och med lågkonjunkturernas arbetslösa som framtidens nya kolonisatörer. Och en av dem som uppenbarligen kommer att återvända till jorden och skogen är huvudpersonen Johan Olausson.

Scenen är den halvt övergivna byn, ungefär en mil från Rinkarfors, ett stycke från sista hållplatsen vid Giljarby vägskäl längs den smalspåriga järnvägen från Malmberga och Tjärsjö. I Olaussons gård bor husfadern kvar nyligen tillfrisknad efter en svår sinnessjukdom, och hos Larssons Solveig som hjälper till att ta hand om honom. Den enda någorlunda intakta familjen i byn är Bergs, med Olle och Greta och sonen Elias och farmodern. Resten har gett sig av. Nere i dalen dånar älven, men numer utan timmerstockar och flottare. Hit anländer Johan med rälsbussen efter tjugo års frånvaro. Hela tiden, efter rymningen hemifrån vid femton års ålder, har varit problematisk, med ett uppbrutet äktenskap och till och med något steg på brottets bana. Skälet till återkomsten är hämnd. Hämnd på fadern för moderns lidanden – hon är död sedan fem år tillbaka – hämnd för broderns död i milan, hämnd för slitet och misshandeln under barndomen, hämnd för att de fick jobba medan fadern låg på soffan. Med kättingstumpen som han hittar och lägger i fickan ska han döda fadern och sedan ta sig över till Norge.

Men saker och ting går andra vägar. Hos Bergs får Johan klart för sig att fadern varit själssjuk, och att det är där man måste söka förklaringarna till missförhållandena i barndomen. Det var helt enkelt slitet och oron för försörjningen, som tog knäcken på honom. När sedan fadern tar hjälp av en tattare för att oskadliggöra Johan, när han "säljer" honom för pengar, är Johan därför beredd att i alla fall förlåta honom och slänga ifrån sig kättingen. Som ett insegel på försoningen uppträder Pontus, en like till barndomens älskade häst med samma namn, och redan innan den dyker upp hörs av och till den spröda klangen från skällan.

Men bidrar till den lyckliga utgången gör också kärleken till Solveig. På samma plats i skogen nere vid älven där de började samvaron, fullbordar de nu sin förening. Det är en annan och ljusare främling än den mörke hämnaren från inledningen, som i slutet av romanen reser med rälsbussen – tillsammans med Solveig – till Malmberga för att förbereda den slutliga återkomsten

Tommy Danielsson

Foto, Reidar Falk

BIBLIOGRAFISKT

Utgåvor. Ludvika 1990 (Bokförlaget Zelos)

utskrift