NAGO

Roman av Teddy Gummerus från 1978.

Nago, den avslutande delen i trilogin om Jorg, Amos och Nago, är i många avseenden en mycket märklig roman. Den utspelas visserligen i ett högst ordinärt mellansvenskt landskap. Där är det psykiatriska sjukhemmet Rosenborg på kullen, innanför taggtrådarna, med sin närmast pensionatsartade tillvaro mellan droginjektionerna. Där är staden med stålverket och ölsjappen och affärerna och järnvägsstationen. Där är nästa stad, ett gott stycke därifrån, med järnväg och buss. Och där är slutligen den döende bruksorten, med ett tynande värdshus, en fallfärdig herrgård, en nedgången, och av hustrun föraktad, disponent i den förut så blomstrande villan, och en driftig handelsman som är på väg att sälja ut allt kvarvarande av värde till de tyskar som håller på att starta någon form av deodoftande, ljusskygg verksamhet i det nedlagda bruket. Men i övrigt svävar historien obestämt mellan dröm och verklighet.

Nago Eliasson anländer till Rosenborg, tydligen tvångsomhändertagen för att ha vägrat gå i överhetens ledband, och de övriga intagna tycks vara på olika sätt lika besvärliga i samhällets ögon. Alla behöver de omprogrammeras innan de kan släppas ut igen. Så långt är allt gott och väl. Det känns som om vi har hamnat i en 1984- eller Du sköna nya värld-värld, med indoktrinering och tvångsanpassning och kemiska metoder. Och i drogdimmorna svävar Nago tidvis tillbaka till barndomens värld, dominerad framför allt av morfadern – som dock dör tidigt – och som lämnat som minne glashästen med det brutna benet. Men Nago lyckas rymma därifrån och återvänder aldrig. I stället byter han namn till Viktor Lundin och hamnar så småningom i den degenererade bruksorten.

Mycket av skeendet där känns också mycket verklighetsnära, om än en aning tillspetsat. Värdshuset nästan saknar gäster och kommer snart att vara sålt till tyskar av handelsmannen Albert Olsson. Om kvällarna fördriver några av de kvarvarande männen tiden där med pokerspel. Prästen Evert skriver på en teologisk avhandling och flippar ibland fullständigt ur och håller ensampredikningar uppe på en kulle. Disponentens hustru lägger ut sig för Viktor, och följer senare Albert på nya äventyr till Spanien, och antagligen kommer Brynolf, värdshusets ägare, att ansluta sig som hotellchef. Och på herrgården sitter tyskhataren och före detta skogvaktaren Emanuel Kerg i stort armod. Hans sista insats, innan han tar sitt liv och bränner ner herrgården, är att skjuta ner huvudtalaren på invigningen av den nya verksamheten på bruket.

Det är mitt i de här förvecklingarna Viktor hamnar – men vem är han? Han avvisar disponenthustrun, och i samband därmed sätter han sig och börjar skriva romanen vi just läser på sin stulna skrivmaskin. Han hamnar i en märklig kärlekshistoria med Sylvia, Brynolfs till synes efterblivna dotter, hon som i tysthet sköter det mesta av ruljansen på värdshuset. Det som driver honom och får historien att fortsätta är antagligen dels den moderliga trygghet som hennes väl tilltagna fysik kan erbjuda, dels det hopp om att väcka hennes inre som han ibland tycker sig ana, dels att hon visar sig vara jungfru. Men när han erbjuder henne äktenskap svarar hon nej – hon kan inte gifta sig med någon som inte finns. Till sist återspeglar inte heller spegeln längre vare sig Viktors bild eller rummets, där finns bara ett entonigt blått – som Sylvias ögons blå när de för en stund fick liv? Och på golvet ligger i drömsynernas kursiva text Viktors döda kropp. Det är bara att ta papperen i skrivmaskinen och gå. Här har man definitivt hamnat i en problematik som rör existensens och det konstnärliga skapandets villkor och status.

Nago spänner över många dimensioner, och genom att så är, känns dess värld tidvis surrealistiskt o- eller öververklig. Där finns barndomens trauman hallucinatoriskt framställda, med morfadern, arbetarveteranen från kravallerna i Ådalen, som ett försonande ljus. Där är kritiken av det moderna förtrycket i Rosenborgavsnittet. Där är "pastorns" teologiska spekulationer om kärleken och det materiella. Och där är hela glesbygdsavvecklingens högst reella vardagsproblematik.

Tommy Danielsson

Foto, Hans Erixon

BIBLIOGRAFISKT

Utgåvor. Stockholm 1978 (LTs förlag)

Recensioner. Arbetarbladet 11.4 1978 – Arbetet 30.3 1978 – Eskilstuna-Kuriren 19.4 1978 – Göteborgs-Posten 6.4 1978 – Nerikes Allehanda 30.3 1978 – Sydsvenska Dagbladet 30.3 1978 – Upsala Nya Tidning 18.8 1978 – Ystads Allehanda 26.4 1978

utskrift