HÅNSKRATTET

Romanen Hånskrattet, från 1977, är Barbro Gummerus debutroman och den inleds med ett utdrag ur Skolans uppslagsbok, uppslagsordet är "Klimakterium" och det följs av en kortfattad beskrivning av begreppet. Därmed anslås berättelsens tema, klimakteriet, och den som upplever, eller drabbas, av detta med sin fulla kraft i negativ bemärkelse är romanens huvudperson, Nea Hultman. Hon är 49 år, lever ett ekonomiskt och socialt välordnat liv, är gift med advokaten Jörgen och tillsammans har de tre barn; två vuxna söner och en sjuttonårig dotter. Den livskris som Nea försätts i innebär, förutom de kroppsliga övergångsbesvären, en klarsynthet, en värdering av det liv som hon levt och det liv som återstår att leva. Framtiden är inget annat än ett outhärdligt kroppsligt förfall, ett skoningslöst hån. Denna framtidsvision besöker henne om nätterna i tillståndet mellan vaka och sömn. Då sömntabletterna börjar skänka henne en smula lugn och hon känner sömnen komma så närmar det sig: hånskrattet. Hånskrattet omger henne, det finns inom henne och det kommer från en grotesk gammal kvinnas mun, den omges av ett hoptorkat ansikte som mest liknar ett kranium. Med ångest känner Nea igen sig själv.

De rubriksatta kapitlen inleds med ett avsnitt i kursiv text. De tjänar som tillbakablickar och förklaringar till det som sker i berättelsen. De är också jagberättarens innersta tankar och bygger därför upp stämningar och känslor i romanen.

Nea säger i romanen, som alltså är hennes egen berättelse återgiven i jagform, att den enda som hon verkligen har brytt sig om, förutom sig själv och föräldrarna – eller Gamlingarna som hon kallar dem – är den förstfödde sonen Peter. Hennes medkänsla sträcker sig inte längre och man anar en människa som inte varit tillfreds långt innan denna klimakteriekris var ett faktum. Nu kan hon inte längre känna samhörighet med sonen heller – kontrollen över honom förlorade hon när han gifte sig med Liv, en kvinna helt olik Nea. Hon berättar om grannarna som hon och maken umgåtts med varje fredag sedan många år, en bekantskap som hon ser som meningslös, ja hon betraktar dem närmast med förakt. Hon berättar om Tanja, kvinnan hon mötte på BB efter sin första förlossning, med vilken hon delade en gemenskap och värme. Denna vänskap falnade snabbt utanför BB:s väggar och Nea kände irritation över Tanjas enkelhet och fattigdom, över de rödnariga händerna, märkta av hårt arbete. Hon berättar om makens oförståelse och ständiga vänlighet och svårigheten att tåla honom.

På ett ställe i texten säger hon: "Jag är uppfostrad till att behaga." Hon anklagar ingen utan konstaterar bara att samhället var så på den tiden hon växte upp. Den uppgiften har hon klarat väl: hon är fortfarande en vacker kvinna, hon har skött hemmet oklanderligt, hon har umgåtts med människor i samma samhällsklass, hon har haft pengar nog för att investera i mode och skönhet. Men denna medalj av behagfullhet har en baksida där det står: "Det är därför som kvinnor inte kan åldras."

Neas livsångest gräver sig allt djupare in i henne tills alternativet tar form och klarnar till ett beslut: det finns ett sätt att slippa förnedring och ålderdom. Detta beslut ska verkställas någon gång under hennes 50-årsfest men det tar sin vändning i en oväntad antiklimax.

Helen Åberg

Foto, Reidar Falk

BIBLIOGRAFISKT

Utgåvor. Stockholm 1977 (Rabén & Sjögren)

Recensioner. Aftonbladet 27.8 1977 – Arbetarbladet 25.8 1977 – Arbetet 25.8 1977 – Dagens Nyheter 25.8 1977 – Expressen 25.8 1977 – Gefle Dagblad 29.8 1977 – Göteborgs-Posten 25.8 1977 – Helsingborgs Dagblad 15.11 1977 – Stockholms-Tidningen 25.8 1977 – Svenska Dagbladet 26.8 1977 – Sydsvenska Dagbladet 22.9 1977 – Upsala Nya Tidning 2.11 1977 – Örebro-Kuriren 8.9 1977

Litteratur. Maria Kroon-Andersson 2003, "Barbro Gummerus: en författare som berör." (B-uppsats, Högskolan Dalarna): 3–4

 

utskrift