EREMITEN

Roman av Barbro Gummerus från 1989.

Eremiten består av en ramberättelse – med prolog och epilog – inramande en historia i tre böcker, och det är verkligen fråga om just tre fysiska böcker. I prologen besöker berättaren en övergiven stuga i Mörka dalen där en eremit hållit till under lång tid – ända fram till sin död året innan. Berättaren hittar de tre handskrivna böckerna under sängen inne i stugan, och hon lägger nu fram dem oredigerade. I epilogen söker hon upp en av de få som hade i alla fall någon liten kontakt med eremiten, och vi förstår att det är nu snart boken vi just har läst kommer till.

I de tre böckerna berättar eremiten – J. Vesterblad – sitt liv och sina tankar, och hela tiden utgör Mörka dalen och Silverbäcken och Kopparberget den konkreta bakgrunden. Miljön har sin motsvarighet i trakten kring Abborrberg och Bringsjöberg i Grangärde finnmark, och även eremitens stuga stod en gång under stora granar i verklighetens värld, även om skogen sedan många år förvandlats till kalhygge. Verklighetens eremit, som kom från Sunnansjö, hade brutit med släkten och beslutat sig för ett liv i ensamhet. Fiktionens eremit däremot hade en helt annan bakgrund. Han hade vänt tillbaka efter ett antal år i Amerika, han kom till Mörka dalen på sin väg till "skalden", och skälet till att han drog sig undan människorna var den tragedi och det trauma som drabbat honom.

Eremitens skrivande sträcker sig över många år, före, under och efter andra världskriget, och vi får ta del av hans många vedermödor och upplevelser i vardagen, även om det mer är de inre än de yttre förloppen som skildras. Men skogen finns där, och Silverbäcken – som närmast blir till en levande varelse – och djuren, ekorren, råbocken, älgen, tjädern, bäverfamiljen. Stor betydelse får tjärnen bortom Kopparbergets krön. Mindre betydelse har människorna, och det är inte många han träffar under årens lopp. Viktigast är Sven – "Jätten" – uppe från byn, som förstår hur viktig ensamheten är för honom. Den ordlösa ögonblickskontakten med en i en grupp bärplockerskor sätter sina spår, och en efterbliven flicka blir så när inbjuden att dela hans bädd. Men i stort sett utgör människorna mest bara ett hot; så den mycket fridsamma handlaren, så nödhjälpsarbetarna som bryter väg nära intill stugan. Till sist är han emellertid redo att åter gå in i människornas värld, men på väg till Sven faller han samman på vägen, och antagligen är det hjärtat som sviker.

Eremitens historia växer fram långsamt och i fragment, allteftersom han själv orkar tillåta tankarna och minnena att komma och förvandlas till skrift. Därför är det också mycket sent vi får klart för oss vad som hänt, först när hatet börjar vika kan tragedin bli till ord och därmed ytterligare lindra hatet. J. Vesterblad var prästson, och fadern såg inte med blida ögon att sonen förälskade sig i torparflickan Maria. Men kärleken vann och paret emigrerade till Amerika. Redan på överresan gjorde man bekantskap med en annan svensk, Karl, som utvandrade av ett annat skäl, han hade förgått sig mot sin bror, som han menade fadern föredrog framför honom. För Karl var hatet, inte kärleken, ledstjärnan. Under hela Amerikatiden är J. och Karl oskiljaktiga, men snart finns där ett olycksmoln – Maria tycks förändras, både mot barnet, pojken och mot J. Men dråpslaget kommer ändå som från en klar himmel. När J. återvänder från en jakttur ensam i bergen – dessutom lyckosamt försedd med en penningpåse – har Maria och Karl gett sig av – och de har dränkt barnet.

Komplicerat, och ofta uppdykande i minnet, är också förhållandet mellan J. och fadern och Gud. J. gick till och med på prästseminarium men kände sig verkligen obefryndad med de andra prästämnena. Brytningen med fadern blev brutal, och den som fick sitta emellan vid männens kamp var den tystlåtna och förtryckta modern. Även här når eremiten ett slags försoning, i och med den uppenbarelse av Gud och kärleken som kommer till honom vid Silverbäcken strax före hans död. Men också berättaren påverkas av försoningen. Redan när hon först kommer fram till stugan känner hon friden där, överallt i luften, och epilogen klingar ut i en stillsam lovsång till mänsklig gemenskap. "Glöm inte att skriva att vi var vänner" – vi som nästan aldrig träffades och nästan aldrig bytte ett ord.

Tommy Danielsson

Foto Tommy Danielsson

BIBLIOGRAFISKT

Utgåvor. Stockholm 1989 (Verbum)

Recensioner. Arbetet 21.9 1989 – Göteborgs-Posten 15.12 1989 – Hallandsposten 16.12 1989 Nerikes Allehanda 19.9 1989 – Sundsvalls Tidning 6.12 1989 – Sydsvenska Dagbladet 15.12 1989 – Västerbottens-Kuriren 8.2 1990

Litteratur. Maria Kroon-Andersson 2003, "Barbro Gummerus: en författare som berör." (B-uppsats, Högskolan Dalarna): 5–6

utskrift