KOLVAKTARENS VISOR
 
Novell- och diktsamling av Dan Andersson från 1915.

När beskedet hade kommit i januari 1914 att Kolarhistorier faktiskt skulle komma ut, började Dan Andersson planera för en andra del, delvis baserad på redan skrivna noveller, och arbetstiteln var "En ensam man". Samtidigt fanns tanken på en diktsamling, och redan i december hade Karl-Erik Forsslund fått sig tillsänt ett maskinskrivet urval. Någon gång under våren blev det bestämt att Tiden skulle ge ut hans samling, och den titel Dan först tänkte sig var "Finnmarksvisor", men i maj använde han rubriken Kolvaktarens visor i ett brev till Forsslund.

Till hösten talar Dan Andersson upprepat i sina brev om "en ny bok" och om svårigheterna att få arbetsro. Från Tiden kom i alla fall besked om att man stod fast även vad gällde dikterna, och i september hade Forsslund granskat några nya stycken, som omgående sändes till förlaget som komplettering. Allt tydde på en höstutgivning av såväl prosaboken som diktboken, men så blev det inte, och delvis kan man kanske skylla på krigsutbrottet. I december 1914 kom besked om en utgivning under mars 1915, och i april – nya dröjsmål. I september tänkte man sig att några Kipling-översättningar skulle ingå, men den slutliga lösningen blev en annan. Sex noveller bröts ut ur "En ensam man" och fogades till diktsamlingen (antagligen för att göra den mer säljbar) och sex dikter från 1915 tillkom. På så sätt var man till sist framme vid Kolvaktarens visor, och i december 1915 kunde man hålla boken i sin hand.

De sex novellerna i Kolvaktarens visor har inget inbördes samband, och det finns ingen ramberättelse som i Kolarhistorier. Däremot återvänder Dan Andersson till herrarnas förtryck av de fattiga i "En anklagare" och till den muntliga traditionen kring finnmarkens nybyggare i "Din broders blod…". I "Den vanskapte" berättar den från all gemenskap utestängde själv sitt tragiska livsöde, och om religionens svårigheter att ge tröst i svåra situationer handlar "Själasörjaren". Björn-Larsson i "Björn-Larssons bragd" väljer döden när han inte längre klarar av att ta hand om den bäste vännens dotter och hennes lilla barn, och i "Ett slagsmål" möter traktens store slagskämpe och plågoris sitt öde när man spelat upp till dans i Finnsvedens fäbodstuga.

Spännvidden vad gäller dikterna är naturligt nog också stor, eftersom de tillkom vid så skilda tidpunkter. "Pajso" senast i början av 1913, "Den sista sången" någon gång under sommaren 1915. Bara några få av dikterna har faktiskt direkt med kolvakteri och milor att göra ("Visa vid kolvakten", "Kolvaktaren", "Gengångare" och "Jag väntar…"), och ytterligare några berör arbetet och förhållandena i finnmarken ("I timmerkojan på Sami", "Helgdagskväll i timmerkojan", "Sista natten i Paindalen"). Överhetens övergrepp fokuseras i "Gengångare" och "Tjuvskytten", men mestadels handlar dikterna om annat. Om naturen och djurlivet i "Pajso", "Sizzi", "Vårkänning" och "Hemlängtan" och om förhållandet till kvinnan i "Jag väntar…", "Till kvinnan", "Min väg…", "Till Astrid Dolores vid skilsmässan" och "Jöns Lekares kvinnor". Men framför allt om svårigheten att leva och om förhållandet till döden. "Benkvarnen" sjunger glatt om den sista, glada dansen, "Dödens" tal är lent som ängarnas honung, och den sista stormen i "En svanesång" innebär fet och befrielse. I "Du liv…" talas om dödens frid, i "Onda tankar" är döden lönen för kampen, och Gasken ser ut att ha fått frid till slut, men i "Botgöraren" betraktas livet och döden som lika tunga. Döden och resignationen ses ändå genomgående som en lösning på livets besvärligheter, det lättar att stå vid höstens grindar och se "Gässen flytta", och det känns skönt att ta det slutliga farvälet och lägga sig ner i det daggbegjutna gruset ("Den sista sången"). Men någon gång finns där också en upprorsvilja. En vilja att begrava sorgen och dansa på dess grav ("Visa tillägnad all ömklighet"), att återvända till det fattiga folkets kamp ("Hemlängtan"), att förlora sig i det levande ("Vårkänning"), att bara ligga i skuggan under träden och låta verkligheten sträva på bäst den vill (Tal till Jonathan").

Tommy Danielsson

 

BIBLIOGRAFISKT

Utgåvor. Stockholm 1915 (Tiden)

Recensioner. Borås Tidning 18.1 1916 – Dagen 17.12 1915 – Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 21.1 1916 – Göteborgs-Posten 15.12 1915 – Signalen 6.1 1916 – Social-Demokraten 17.12 1915 – Stockholms-Tidningen 20.12 1915 – Svenska Dagbladet 24.1 1916 – Verdandisten 1915, 52 – Östgöta Correspondenten 24.12 1915

Litteratur. Eric Uhlin, Dan Andersson före Svarta ballader 1950: 362–454 – Olavi Hemmilä, En yogi kommer till stan 2002: 134–142

utskrift