FINNBÄCKS-LARS VISOR

Vissamling av Nils Parling från 1956.

Själva upprinnelsen till samlingen är enligt Gunde Johansson det festtillfälle då han till sin häpnad hörde Parling – romanförfattaren! – sjunga sin Midsommarpolkett. Följden blev att Gunde ur gömmorna rotade fram ett urval som väl representerade Parlings egenart "av knotighet och finnsluga ordkrusiduller". Några av visorna har Parling själv tonsatt (Finnbäcks-Lars höga visa, midsommarpolketten, spelvisan, Finnbäcks-Lars farväl och Fyll-Jonas jultal), andra har Gunde Johansson satt musik till och längre fram i tiden även Björn Hedén. Den första avdelningen centreras kring gestalten Finnbäcks-Lars, medan den andras "andra visor" är av mer skiftande karaktär.

Vi ställs flera gånger inför en kontemplerande Finnbäcks-Lars. Han står under stjärnorna och funderar över tidens gång, han jämför älvens väg från rännil till havet med livets, han har idéer om att de höga herrarna borde göra upp sina motsättningar själva i stället för att dra in småfolket i krig, och han pläderar för en livsfilosofi där man uppskattar det som är värt att uppskatta i stället för att förlora sig i ständig klagan. Och årstiderna och situationen växlar. Det är stjärnklar vinternatt, det är ensamsång vid brasan och älgjakt till jul, göken gal i sitt gökträd och vid midsommar spelas det upp till dans. Det kan vara regn och svårt att fördriva tiden, och man kan stå vid Stuptjärnshällen och flotta timmer. Men som ett ledmotiv genom allt går kärleken till den vackra och lena Lena – Lena som han sjunger sin höga visa till, som han ber ska komma till honom vid gökträdet, som han svingar runt i polketten, som han vill tälja en träsked till men misslyckas, som kommer smygande när fyrtioårskalaset går mot sitt slut och som till sist sviker honom å det gruvligaste med den fete och plånboksstinne Hackus-Pelle. Men då sviker också det filosofiska sinnelaget, och Lars går till skogs med bössan för att lämna jorderiket och pinan. Som tur är klickar geväret.

I den andra avdelningen möter vi gestalter som den försupne Berg-Klas, dvärgen Vargbergs-Pelle, den förgrämde Fyll-Jonas och en namnlös dåre och får lyssna på en klagovisa av K. V. Rulant. Men även en bladlus på färd över stora vatten och en mask i ett suräpple kommer till tals, och den till allt användbara djungeloljan får sig en lovsång.

De flesta av visorna är skrivna på dialekt, och visst finns det återklanger av Fröding, det vore konstigt annars – men tonen är också i många avseenden personlig. Det rör sig, för att citera Gunde Johansson i förordet, "om knotig vildvuxen finnskog med fräna dofter av pors och ljung och brännvin ibland. Ett språk och en bygd för sig". Bidrar till stämningen gör också Uno Stallarholms ofta burleska illustrationer.

Tommy Danielsson

 
 
BIBLIOGRAFISKT

Utgåvor. Stockholm 1956 (Tiden)

Recensioner. Morgon-Tidningen 12.12 1956 – Ny Tid 24.2 1958 – Perspektiv 1957: 226 – Stockholms-Tidningen 28.1 1957

utskrift