SNÖLEGEND

Med denna diktsamling från 1949 fick Aspenström ett genombrott hos såväl kritiker som läsare. I en senare kommentar till samlingens bokstavligt talat centrala dikt, "Det finns i de sovandes ansikten". skriver han: 40-talet körde med tvåspann: en pessimism i stort, en övertygelse om ´blindheten hos oss alla´, samtidigt en vakenhetsmoral, en plikt att avslöja denna vår blindhet …" Detta medvetandekrav skönjs bakom diktens anslag: "Det finns i de sovandes ansikten en självklarhet/ som på samma gång lockar och skrämmer oss…" Undergångsvisioner hör till 40-talets poetiska rekvisita – i den här dikten beskriver Aspenström en flodvåg som väller fram genom en trakt som lätt låter sig identifieras som Bergslagen, där vattnet väller över nyslagna åkrar, "Det vräkte sig upp genom skogen,/ över linbanorna, slagghögarna/ och gruvornas röda lavar". Detta är ett tidigt exempel på hur författaren hämtar motiv från sina drömmar: denna syndaflodsvision återkommer långt senare i en dikt i hans allra sista samling, Israpport.

I den fristående dikt som inleder Snölegend, och som kan läsas som ett slags motto för hela boken talas om den ständiga växlingen mellan liv och död, om sökandet efter den helhet "som förenar träden under samma krona". Dikten avslutas med strofen

men min törst är större än havet jag tänker

uppsöka min kropp och sammankalla mina drömmar

jag ber de levande och döda att lämna detta rum

Samlingens första avdelning inleds med "Snöbrev", en dikt som snart nog blev ett så kallat antologinummer. En mycket vacker dikt i form av ett fiktivt brev till en "syster på den blå verandan". Aspenström har kommenterat den: "I en vädjande stilart beskrev den ett inre landskap (…) Bunden form, melodiskt hölje (…) kan tjäna som självförsvar mot splittring, upplösning." Den första avdelningens dikter kan kallas visionära, och författarens uttryck "vädjande" kan tolkas som att visionen gäller möjligheten av ett fullare liv, en insikt som omfattar hela "det svartvita spelet", en dröm om "den omöjliga staden" där ingen längre kan skiljas från den andre.

Avdelning två har rubriken "Sicilianska miniatyrer" och förmedlar impressioner från en italienresa under en månad 1947. Ett genomgående drag i dessa dikter är föreningen av nuets sinnesintryck med känslan av tidlöshet; ett tyskt fort står som monument över det nyligen avslutade kriget – men "herdarna behärskar bergens sluttningar./ Varje morgon hör jag deras röster – hesa/ såsom av många tidsåldrars rop."

Den redan nämnda, långa dikten "Det finns i de sovandes ansikten" står ensam som avdelning tre. Den följs av en avdelning tidssatiriska dikter som med besk humor kontrasterar mot samlingens övervägande elegiska karaktär. Militarismen och krigsskräcken får Aspenström att ironiskt parafrasera Tegnér: "Det rätta är evigt./ Må städer och byar brinna." Och i "Fåglar i 1700-talsstil" målar han upp en märklig fågeltapet med "Kejsarfågeln och kungsfågeln/ och alla de små kammargökarna. /Presidentfågeln och excellensfågeln/ och deras många sugsnappare…"

Dikterna i den avslutande avdelningen kretsar kring gemenskapens, ja även kärlekens, svårighet. "Hur skall de levande tala till de levande?" lyder den inledande frågan och i "Vintersaga", som fångar upp snösymbolen och låter snö falla i rummet där de älskande vistas, heter det: "Jag kommer aldrig fram till din stol/ dina läppar dina ögon…".

Avslutningsdikten liknar kärleken vid ett möte mellan två människor i en bräcklig tältstad och som varje morgon återförs till varandras ensamhet. "Så är kärleken på samma gång ett avsked/ och en återkomst. En ständig resa/ mellan det saknade och det återvunna/ med minnet som vår enda farkost."

Bengt Emil Johnson

 

BIBLIOGRAFISKT

Utgåvor. Stockholm 1949

Recensioner. Aftonbladet 10.9 1949 – Aftontidningen 28.9 1949 – Bonniers Litterära Magasin 1949: 627–628 – Dagens Nyheter 12.9 1949 – Expressen 18.12 1949 – Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 29.9 1949 – Morgon-Tidningen 10.9 1949 – Ny Tid 7.10 1949 – Ord och Bild 1950: 240 – Stockholms-Tidningen 10.9 1949 – Studiekamraten 1949: 316 –Svenska Dagbladet 9.9 1949 – Sydsvenska Dagbladet 14.9 1949

Litteratur. Hans Isaksson, Werner Aspenström, 2003: 43–59, 156–157 – Nina Burton, Mellan eld och skugga: studier i den lyriska motsägelsen hos Werner Aspenström 1984: 57–74, 96ff, 184ff – Håkan Attius Estetik och moral: en studie i den unge Werner Aspenströms författarskap 1982: 117–162

utskrift