DET KALLAS VIDSKEPELSE

Novellsamling av Dan Andersson från 1916.

När Dan Andersson lämnade Brunnsvik på senvåren 1915 var han upprörd, inte bara på grund av de kärleksbekymmer han råkat in i, han var också utled på de åskådningar som förordades på skolan – ateismen, utvecklingsoptimismen, natur- och soldyrkan, vandringssångerna. Det han helst ville skriva nu – och faktiskt påbörjade – var en hatskrift mot "den röda skolan". Han gav emellertid upp tanken, och det är i Det kallas vidskepelse som angreppen finns integrerade. Olle, som i någon mån representerar Dan, kommer i en serie episoder i kontakt med finnbygdens kloka gubbar och trollmän och får erfara den andra världen genom dessa och genom spritindränkta, expressionistiska vansinnesvisioner. Där är Lasse Udd som berättar om den onde, där är Karis-Janken som ångrar förbundet med djävulen och söker galenskapen som bot, och där är framför allt den störste trollkarlen av dem alla, Karigo – verklighetens Nybo-Kalle – med sin surrealistiska trollgård på Ramnåsen och sina shamanistiska utdrivningar. Men det spökar också i största allmänhet; djävulen kan dåna ner i Väsman, och tegelstenar kan få fötter i stugan vid Blyberg, och vid de heliga varma källorna mellan Kerasso och Vaimula är makterna inte långt borta. Landstrykaren är mer kriminell än trollkarl, men predikanten Stor-Andersson på bönemötet på Kavelås har mycket av de gamla trollkarlarnas magnetiska kraft. Men också motbilden finns representerad av de aningslösa rationalisterna från folkhögskolan. Folkbildaren Domquist som docerar om baciller och stjärnor inför kafferepets fruntimmer av båda könen, och det sjungande, hurtfriska sällskapet på geologiexkursion.

Fyra dikter ingår och interfolierar novellerna. Mellan företalets hälsning till den visa Laolands uggla och Olles tvivelaktiga förbund med det onda i avslutningen står de varma källornas egen sång och landstrykarens invokation till solen.

Det kallas vidskepelse skickades till Tidens förlag i januari 1916. Manuset accepterades i februari, korrekturlästes i april och låg färdigtryckt i maj. Det dröjde emellertid ända till den sista september innan novellerna kom ut i bokhandeln och mötte en i stort sett oförstående kritik. Ironiskt nog var det Karl-Erik Forsslund – som tar mycket stryk i boken – som till slut ryckte ut till försvar.

utskrift

Tommy Danielsson

BIBLIOGRAFISKT

Utgåvor. Stockholm 1916 (Tidens förlag)

Recensioner. Aftonbladet 21.10 1916 Aftontidningen 16.2 1917 – Göteborgs-Posten 14.11 1916 – Naggen 28.10 1916 – Social-Demokraten 13.1 1917 – Svenska Dagbladet 7.11 1916 – Tidning för Falu län och stad 2.12 1916

Litteratur. Eric Uhlin, Dan Andersson före Svarta ballader 1950: 508–552.